Fluffy Molntuss

Vilken dag.

Börjar dagen med att lämna blodprov. Både inför dagens herceptinbehandling samt inför min allra första återkontroll.

Sedan dags att träffa min coachlärare som också är min mentorcoach. Jag coachar henne och får feedback på det jag gör och lär mig därmed väldigt mycket. Nästa vecka ska jag ha två utbildningsdagar och sedan är det diplomering på lördagen. Nervöst.

Därefter tillbaks till sjukhuset för att få akupunktur (mot vallningarna).

Därifrån till Mobilia. Tittad lite i affärer. Gick på apoteket för att hämta ut Zoladex. Meningen var att jag skulle få det när jag ändå är inne för Herceptinet. Men det var slut. Kommer in i morgon och får det då i samband med återkontrollen. 

Åt lunch på McDonalds. Satt där och glodde framför mig och funderade medan jag tryckte i mig en Big Mac. Och det var så skönt. Att bara vara med mig själv.

Sedan, tillbaks till sjukhuset igen (för tredje gången). Nu, dags för Herceptinet. Tror ni inte att den förhatliga port-a-cathen krånglar. Blir inget backflöde i den så vi vågar inte använda den. Inget större problem, Herceptin går att göra direkt i venen. Så jag blir uppkopplad i armen i stället. Och så får jag väl åka in och röntga port-a-cathen för att se vad som är tokigt. Jag är ju så sällan på sjukhuset att jag verkligen ser fram emot det..... Noooot.

Min supergulliga sjuksköterska och jag pratade om blodstatusen jag tog tidigare på morgonen och att hon ännu inte kollat de proverna. Så det gör hon. Kommer tillbaks och säger att det ser bra ut och räcker mig lappen med resultaten. Då ser jag att alla prover kommit in, även de inför återkontrollen i morgon. De proverna som jag varit nervös för. Där man kan se status inte bara på blodet utan lever, njurar och skelett också. Allting var bra. Utom Lymfocyterna. Men min favoritdoktor säger att det inte spelar så stor roll. Och jag litar ju på allt hon säger.

Det är så konstigt. När jag är inne på mottagningen så mår jag fysiskt dåligt. Känner mig konstig i hela kroppen. Detta är så klart ett betingat mående. Nu är det fyra månader sedan jag fick mitt sista cellgift, ändå sitter känslan och måendet i. Usch. Men, samtidigt är det så trevligt att vara där. Alla är så goa.

Jag är i alla fall glad att jag slipper vara nervös för återbesöket i morgon. (Fast jag har ändå ont i ryggen. Får höra vad doktorn säger...)

God kväll alla

Började som vanligt dagen med en föreläsning. Idag handlade bla om naturläkemedel. Vad kan man använda sig av? Verkar vara väldigt många som inte går så bra ihop med antiöstrogena läkemedel. Det gäller att ha koll.

Under förmiddagen hade vi lite ledig tid så Marie och jag startade upp en facebookgrupp för oss som är här, ett sätt att hålla kontakten.

Vi fick också ett pass yoga idag samt ett pass basal kroppskännedom. Nyttigt och bra för min stela kropp. På eftermiddagen var det vattengympa i varmvattenbassäng. Men där gick gränsen. Med denna lätt febriga förkylning höll jag mig hemma och tog en tupplur. Vi hade också vårt sista gruppsamtal idag.

Efter middagen hade vi musikafton i biblioteket. Karolina Svensson och Jacob Hellman (ni kommer ihåg: Bara vara vänner?) Sjöng och spelade. Väldigt begåvat och trevligt. De är sambos och hade även med sin sju veckor gamla bebis.

Resten av kvällen tillbringade vi i pysselverkstan.

Vaknar och är ännu mer förkyld. Snörvel, snörvel. Tar mig ner till frukost och sedan omedelbart vidare på föreläsning. Idag handlade det om psykiska reaktioner på cancer. Intressant.

Senare på förmiddagen hade vi gruppsamtal och idag talade vi om vår omgivning och deras reaktion. Vi var många som insåg att våra respektive hanterar detta på exakt samma sätt. Känns skönt att veta att det inte bara är min man som inte gärna pratar om problemet.

På eftermiddagen fick jag återigen träffa den superduktiga sjukgymnasten Viveca. Så underbart när man träffar människor som är både kunniga och entusiastiska. Fick ännu mer hjälp med min rygg, så nu har jag både kunskap och övningar som jag ska träna upp mig med.

Därefter var det individuellt möte med vår doktor där jag fick pratat igenom min behandling och mina rädslor med ett annat perspektiv. Hon har ett härligt sätt, mycket kunnig och med mycket värme och humor. Det är väl såklart ingen slump att det är så varma, duktiga och humoristiska människor på ett sådan här ställe. Vad skulle vi gjort utan humorn, den behövs ju som bäst i ett läge som detta.

Strax innan kvällsmat hölls det föreläsning om bröstcancer och stress.

På kvällen fick vi besök av ”Kvinnligt under” som visade och berättade om BH och hur man ska tänka när det gäller storlek. Man hade också möjlighet att handla, men jag hoppade den biten. Fanns inget jag ville ha.

Även i kväll avslutade vi med lite finkultur. Vi såg på Idol och Skånefruar.

Och min förkylning består just nu av kroniskt behov av näsdukar.

Vaknar med värsta nackspärren och dessutom en begynnande förkylning. Märkligt, kvällen innan hade jag tänkt att det ju var länge sedan jag var förkyld. Aj, aj, så ska man inte tänka. Det är ungefär som när man diskuterar sina små barns sömn: ”Ja, han sover heeeeela natten”. Inte helt sällan vaknar han och stökar om kommande natt. Man får helt enkelt inte vara för nöjd. Hm.

Nåväl, jag högg tag i en av sjukgymnasterna här som mycket vänligt hjälpte mig med att strecha. Här är fantastiskt gullig personal.

Morgonens förläsning i ”Kunskapsresan” bestod av fakta om just bröstcancer. Intressant att få höra om just vad som går fel vid celldelning samt olika faktorer.

Efter vår doktor var det dags för prästen att tala. Ett fantastiskt klokt och insiktsfullt tal, som blev bättre just för att han som tidigare cancerpatient verkligen visste vad han talade om. Han talade om själens behov efter avslutad behandling och det är just något som är lätt att glömma bort. ”Nu är du väl glad, du är ju färdigbehandlad!” är det ju lätt för omgivningen att tycka. Han påtalade också det att även närstående (man, sambo) också gått igenom något som påverkat dem psykiskt, även om de ju inte fått de fysiska biverkningarna.

Härefter träffade jag som sagt sjukgymnasterna och därefter tog Camilla och jag en promenad tillsammans. Andfådd blir jag och lite jobbigt i benen. Jag är ju heller inte van vid att gå i backar. Sååå nyttigt för mig.

Jag har idag skapat mitt första makraméarmband. Det var både roligt och lätt. Tänk vad pysslig jag är…. På eftermiddagen fick vi måla i akvarell. Vi blev instruerade av en duktig konstnärska. Så fantastiskt svårt att hitta inspiration till att måla. Fick till två alster i alla fall.

Dagens höjdpunkt måste nog ändå vara den underbara Pirjo som talat om samlevnad. Mycket nyttigt och intressant. Pirjo har en underbar förmåga att uttrycka sig och tar upp beskrivande historier från sitt eget liv på ett sätt som gav upphov till många och långa skratt.

Efter detta var det dags för ostbricka igen. Vågar inte tänka på vad vågen ska visa när jag kommer hem.

Det är ett helt underbart gäng här. Det går verkligen att prata med alla och humorn flödar samtidigt som vi får möjlighet att ventilera ångest, diagnoser och erfarenheter.

Jaha, så var man iväg på rehab. Kom upp hit i går eftermiddag (söndag). Efter hand trillade den ena efter den andra in. Vi pratade och åt middag. Halv tio var jag så trött att jag gick till mitt rum och somnade bums.

Så många otroligt härliga och trevliga människor som är här. Vi är totalt 14 kvinnor i olika åldrar samt två män som är anhöriga. En av gästerna här är en av mina bloggläsare (hej Annika E!), så kul att träffas IRL.

Idag har den ena aktiviteten efter den andra löst av varandra. Måltid är en sådan aktivitet. Vi blir alltså serverade något att äta inte mindre än sex gånger under dagen. Ja, viktväkteriet går ju inte jättebra så att säga...... Men, men, det går att fortsätta med när jag kommer hem.

Idag började vi med information, alla anställda presenterade sig och så även vi. Sedan var det dags för den allra första föreläsningen i det de kallar för "Kunskapsresan". Dagens ämne var "Fakta och föreställningar om cancer". Vi delades in i två grupper och kunde även sätta upp oss på möte med tex sjukgymnast, kurator eller präst. Så medan grupp två (som jag tillhör) var ute och promenerade träffade jag sjukgymnast (min rygg ni vet…). Väldigt bra möte, mycket duktig och sympatisk tjej. Därefter var det dags för gruppsamtal. Idag pratade vi reaktioner och känslor vid första besked. Sedan var det dags för "Kunskapsresa" nr två. Denna gången med vår sjukgymnast som pratade om just bröstcancer. Efter en smarrig middag hade vi lite pysselaktivitet. Jag skapade ett hjärta i ståltråd. Tydligen blir det lite pyssel (eller kreativ verksamhet som det heter här) varje dag.

Efter att ha insupit lite kultur (Ullared och Danska Hollywoodfruar) har jag nu begett mig upp till mitt rum och kommer troligen att somna inom en högst överskådlig framtid.

Tog precis av nagelacket från mina tånaglar. Och vad väntade mig därunder. Fula naglar. Med frisk utväxt. Och flera av smånaglarna hade lossnat. Jamen vad är nu detta. Fyra månader efter avslutad behandling, fingernaglarna ser nästan (men bara nästan) normala ut, håret är ute. Då lossnar tånaglarna. Hoppas bara nu inte det blir jobbigt i skor med lösa tånaglar.