Den rosa månaden - och tiden det tog mellan diagnos och operation
Men.
Ni visste att det skulle komma ett men, eller hur.
Vad används pengarna till?
Så här skriver cancerfonden på sin hemsida:
Nya genombrott tack vare forskningen
Några av de senaste genombrotten inom bröstcancerforskningen har lett till:
- Införandet av antiöstrogenbehandling vid bröstcancer som växer på grund av östrogen.
- Behandlingar med en kombination av olika typer av cytostatika, vilket ökar överlevnaden.
- Upptäckter att bröstbevarande kirurgi kombinerat med strålning har lika bra effekt för överlevnaden som att ta bort hela bröstet.
- Upptäckten att långt bruk av hormonpreparat vid klimakteriet ökar risken för vissa typer av bröstcancer.
- Att man kan utreda orsaken till cirka hälften av all ärftlig bröstcancer.
- Att läkemedlet Herceptin införts för behandling av en speciell form av bröstcancer och att det minskar risken för återfall.
- Upptäckter att det, på molekylär nivå, finns flera olika typer av bröstcancer vilket ökat kunskapen om sjukdomens komplexitet.
- Införandet av allmän mammografiscreening för tidig upptäckt av bröstcancer.
- Känsligare och mer skonsamma undersökningar av lymfkörtlarna i armhålan.
- Forskning kring skräddarsydda behandlingsmetoder, det vill säga rätt behandling till rätt patient.
- De genetiska molekylära mekanismerna som orsakar bröstcancer.
- Grundforskning för ökad förståelse av de generella mekanismer som orsakar cancer, dess tillväxt och spridning.
- Forskning kring nya behandlingsmetoder, i syfte att hämma celltillväxt.
- Forskning om prevention, det vill säga hur cancer kan förebyggas.
- Forskning om effektivare behandling och bra vård vid återfall.
- Forskning kring hur man ökar livskvaliteten hos patienter genom bland annat lindrigare behandlingsmetoder.
- Identifiering av biomarkörer i blodprov för tidigupptäckt av bröstcancer.
Dessutom behöver vi satsa på unga forskare, för att säkerställa morgondagens behov av högkvalitativ forskning.
Det är fantastiska resultat som kommit fram genom åren. Tänk bara på Herceptinet. För fem, sex år sedan var överlevnaden ca 19 % för en sån däringa HER-2 postiv som jag. Idag ligger siffran på 57 %. Det gillas skarpt.
Men jag undrar ändå. All denna positiva forskning som kommit fram. Alla dessa goda behandlingresultat. Det läggs så mycket pengar. Och tid. På denna forskning. Men ändå glöms en viktig bit bort.
Tiden mellan upptäckt och behandling!
Jag kom ganska snabbt på mammografi efter att jag kännt min knöl. Jag hade haft en streptokockinfektion i mitt bröst, sk rosfeber, och därför stod jag på vänt att komma på mammografi. Doktorn som undersökt hade inte kännt något,men hon ville ändå vara säker på att all infektion var borta ur mitt bröst. Jag missade mammografitiden och direkt efter känner jag min knöl. När jag ringer dit får jag snabbt en ny tid.
Mammografin gjordes och då upptäcktes också en rejäl förändring. Den var ca 20 mm stor. Detta ledde till att jag omedelbart fick göra ett ultraljud. Då upptäcktes ytterligare en tumör på 7 mm samt ett helt kluster med cystor. Läkaren bestämde sig för att göra en finnålspunktion på båda knölarna. Jag kände mig oerhört väl behandlad och uppskattade att allt gjordes i ett svep.
Sen dröjde det fyra veckor innan jag fick mitt besked.
När jag fick mitt besked planerades det omedelbart in en operation. Den skulle ske lite drygt fyra veckor senare. När jag ställde mig frågande till detta försäkrade sjuksköterskan mig, att det "inte spelade någon roll". Hon förstod att det var jobbigt psykiskt. Men fysiskt händer inte så mycket på så kort tid.
Det är då jag undrar. Hur hade min diagnos sett ut om jag inte behövt vänta i två månader (!) med en växande tumör i mitt bröst? Händer verkligen ingenting under denna tiden? Vid vilken tidpunkt börjar smittade celler vandra ut i kroppen för att sätta sig i mitt skellett, min lever, mina lungor?
Hm. Vid ultaljud upptäcktes två tumörer. Båda elakartade. Den ena var 20 mm stor. Den andra endast 7 mm. Vid operation två månader senare gjordes följande fynd: Tre tumörer. En var 40 mm stor, en på 15 mm och en tredje på 8 mm.
Med lite lätt matematik kan vi räkna ut att mina befintliga tumörer fördubblats och att dessutom tillkommit en lillebror till de två första.
Vad var det nu hon sa, den där sjuksköterskan. "Det händer inte så mycket".
Jag hade också, konstaterades det, sex stycken smittade lymfkörtlar. Sex stycken av totalt 16 urplockade.
Alla dessa faktorer gör att jag fick en dålig prognos.
Men ponera nu. Vad hade hänt om jag fått besked efter, säg, fyra dagar. Och jag hade blivit opererad efter kanske ytterligare 10 dagar. Om jag blivit opererad 2 veckor efter undersökningen i stället för 2 månader. Hur hade min prognos sett ut då?
Att vänta så länge med operation fungerar säkert bra på en 70 årig kvinna. Men på en 40-åring är det en katastrof. Visst kan det vara så att cancern är långsamtväxande även för en ung kvinna. Men det kan man ju inte veta!
Det behövs ingen avancerad forskning för att komma fram till detta. Inga stora anslag. Det behövs bara ett effektivt sätt att koordinera vården. För, antalet operationer ökar inte bara för att de tidigareläggs. Antalet analyser blir inte fler bara för att de hanteras snabbare. Däremot kan det faktiskt vara så att statistiken förbättras. Med tanke på att en av tio kvinnor drabbas under sin livstid, så är det en anselig mängd liv det berör.
(Att det sedan tog ytterligare två månader innan den medicinska behandlingen sattes in kan vi avhandla en annan gång.)
