Sedan jag kom igång med en ny omgång antiöstrogen behandling har jag ju märkt en signifikant skillnad på mina muskler och leder. Pigg och alert i kroppen under december och januari och nu åter stel som en 90-åring (jag brukade skriva som en 80-åring, men då blev min mamma förolämpad och menade att hon är minsann inte stel).
Jag tänkte direkt att det hade med Zoladexsprutan att göra och tog upp det med min trevliga sjuksköterska. Men si, det hade det inte. Det är Femar som spökar.
Zoladex tar bort äggstockarnas produktion av hormon (östrogen, testesteron) medan Femar är en aromatashämmare. Enkelt förklarat: Tar bort det östrogen som finns i muskler (har jag inte så många) och fett (har jag mer av). Det östrogen som är det där lilla extra. Det som gör att man faktiskt kan må riktigt bra även under klimakteriet.
Mina mest besvärliga biverkningar är just ledsmärta, både i själva leden och i muskelfästet. Höfterna är ju ett stort område tex. Men det sitter även i övriga leder som tex tumleden (riktigt störigt i bland). Jag känner även av min korsrygg igen. Så som jag gjorde förra vintern. För ett år sedan skyllde jag alla muskelbesvär på Herceptin. Och nu konstaterar jag att det inte är det stackars Herceptinets fel alls. (Fast Herceptin kan få lite skäll ändå, för jag fick ju hjärtsvikt från det.) Korsryggen var ju så illa ett tag att jag till och med fick göra en magnetröntgen för att utesluta diskbråck (och underförstått metastaser). Men det var det inte.
Jag fick en kommentar från Lena där hon undrar vad man kan göra åt denna smärta. Jag har mest ont när jag rör mig och då innan kroppen är riktigt uppvärmd. Det bästa medlet är rörelse så att kroppen mjukas upp och musklerna får syre. Jag äter ju dessutom en hyggligt antiinflammatorisk kost, vilket såklart hjälper till. Jag har inte testat någon värkmedicin, men det kan ju aldrig skada att prata med apotekspersonalen om de kan tipsa om en receptfri tablett. Jag har också märkt att kosttillskott med magnesium (från hälsokosten då) fungerar bra just för musklernas välmående (mindre neuropati tex). Ta då gärna ett tillskott som kombinerar magnesium och kalcium för skelettets skull också. Extra bra för oss bensköra Femaranvändare.
Och sen får man använda det positiva tänkandet och liksom manipulera bort eländet ur hjärnan. Det är ju bara tre år till. Två har ju redan gått.
(Fast det är jäkligt svårt att vara positiv när man slänger sig ur soffan och ut i köket för att svara i telefon. Och det känns som om underbenen håller på att skiljas från resten av kroppen i knäleden därför att man rest sig för snabbt. Fast sen går det över och är glömt.)
Ytterligare biverkningar på Femar som jag upplever är vätska i kroppen (skitkul när man försöker att gå ner i vikt...) och ett ökat tryck på nerver (från vätskan då?) som gör att tex underarmarna kan domna bort (när nerven i armbågen trycks till).
Är det någon mer som kan dela med sig av sina Femaräventyr?
Jag tror bestämt att vintern backade ännu en gång. Solen skiner in på mig genom fönstret. Det är plusgrader. Barmark. Inga rutor på vintersmutsig bil att skrapa.
Jo. Det ÄR vår!
(Uppdatering: Det var ta mig tusan 10 grader när jag körde hem. Jag upprepar: Det ÄR verkligen vår!)
Karin och jag for iväg med fyra barn, två modell mindre och två modell större, till Busfabriken.
Det var stort. Väldigt stort. Snacka om att kunna gå vilse bland rutchkanor, klätterväggar, studsmattor och hoppborgar. För att inte tala om bollhav, jättelego och bana för bilar man kör själv. Man kunde också köpa popcorn, slush och spunnet socker. Vilken fest för sportlovslediga barn.
I helgen har vi gratulerat en svåger och en svågers mor.
Vi körde upp till Torekov för att fira lite födelsegrisar. Regnet öste ner (det skånska vädret kan liksom aldrig vara lagom) och vattnet forsade över vägarna. Otroligt nog frös det inte till på natten som vi väntat oss. Så, någon härlig vinterpromenad ute på vackra Bjärö blev det inte. Vi stannade inne hela eftermiddagen, hela kvällen. Brrrrr.....
Vi övernattade på Hotel Skansen i Båstad och de små fick möjlighet att bada i den sköna ljumma poolen. Vi ägnade frukostbuffén en oproportionerligt lång tid. Häng kring brasan och snack med övriga familjemedlemmar. Avnjöt nybakat bröd och små smarriga mandelbiskvier, äggröra och bacon, lyxigt pålägg, kokta ägg och värmande te. Den optimala frukosten helt enkelt.
Var iväg och fick spruta nr två idag. Det gick ju bra. Fick också möjlighet att prata lite med min sjuksköterska Karin (hon är såååå bra) som förklarade och tipsade mig. Mina dåliga, ömma leder och mina plötsligt väldigt svaga muskler (i synnerhet de i benen) hänger solklart ihop med min behandling. Har jag tur och allt går bra kommer jag ju att sluta med medicinerna och då blir jag ju återställd.
Jag är hemma med ett litet hostigt barn idag. Han mår inte jättedåligt, men hostar så att det till och med svider i mina lungor av ljudet.
Okej. Nu börjar den nog kicka in. Den däringa Zoladexsprutan. Hade en vallning i natt. Inte speciellt allvarligt men tillräckligt för att notera den. Lite nöjd sådär i sömndimman. Vad värre är, att jag fått ont i kroppens alla leder. Knäckliknäck känns det liksom. Ömma leder och pirr i fingrarna. Jag hoppas verkligen att det är övergående besvär (fast det är nog bara att vänja sig). Förra gången jag använde Zoladex var jag ju redan så risig att det inte var någon större skillnad för mig. Men nu. Nu mår (mådde) jag ju bra. Ja, ja. Det är bara i tre år till (!!!!).
Jag var på kariologen igår, på återbesök ett år efter min hjärtsvikt. Jag har ju fått gjort ett hjärtultraljud för några veckor sedan. Resultatet på den visar att hjärtat återhämtat sig väl. Blåsljudet finns kvar, men det har jag nog alltid haft. Hjärtat var normalstort igen och EF (ejektionsfraktionen) låg på 55% vilket räknas som normalt. Jag frågade lite om jag kunde börja trappa ner på betablockerare. Fick rådet att fortsätta med dem till sommaren och sedan trappa ner. Om ett år igen ska jag göra ett nytt ultraljud och om allt är bra kan jag betrakta mig som helt återställd. Jag ska dock fortsätta med ACE-hämmaren, men det gör inget, den stör mig inte..... Jag kommer också att bli återremiterad till min Vårdcentralen och gå hos min husläkare där.
Och idag han jag med en mysig lunch på favoritstället Märtas i Höllviken tillsammans med Annelie. När vi satt där kom först före detta kollegan Anneli in. Efter en stund kom moster Maj-Lis (svägerskans moster) som bjöd på sitt sällskap en stund. Och slutligen dök Cissi och Veronica upp. Märkligt. Detta ställe har ju varit Elisabeths och mitt stamställe i två år. Mycket sällan har jag träffat någon jag känner där. Och i dag, inte mindre än fyra personer...
Snön och kylan är här. I fredags var Martin och jag en liten tur in till storstaden för bio och restaurangbesök. De två små var utackorderade med övernattning. Det slutade med att vi gick till VESPA. Mmmm, älskar VESPA. Bion hoppade vi över. Det fanns bara platser kvar på första rad och jag ville inte ha nackspärr. Det var så kallt, så kallt. Vi frös som...... ja som två dåligt utrustade skåningar. Brrrrrr.
De små har i alla fall inga problem med kylan. För lillebror blev det både pulkabacke och skridskoåkning, både på lördagen och söndagen. Jag tror att jag får skaffa mig såna där överdragsbyxor så att även jag står ut i kylan.
I går kväll var vi hos familjen Gustavsson tillsammans med grannarna och svägerskan med pojkvän. Trevligt även det. Jättegod mat och trevligt sällskap tackar man aldrig nej till.
Nu sitter jag här, med en god kopp kärlek. Ja, teet heter så, Love. Kan behövas lite extra värme i denna kylan.
Här skriver jag om livet. Så som det är. Det är fyllt av man och barn, hus och hem, trädgård, vänner, resor, jobb, lite cancer och en del reflektioner.
Välkommen in!
