Fluffy Molntuss

Tänker lite extra på min kära vän, Annika som just nu förbereds för operation.

Men idag är ingen dålig dag för Annika. Hon ska operera bort en bit ångest. Och ta ett steg mot ett friskare liv.

Det är dags för det högra bröstet att försvinna. Och med det, försvinner även risken för bilateral cancer. Hurra!

Älskar det faktum att Annika för ca två timmar mms:ar en bild på sig själv där hon visar hur de (kirurgen) mycket noggrant markerat vilket bröst som ska opereras bort. Jag skrattar högt. Där finns ju inte så många att välja på.

Någon gång i livet drabbas vi alla av cancer - på ett eller annat sätt. En tredjedel av oss insjuknar förr eller senare, men många fler berörs. För bakom varje cancersjuk person finns familj och vänner vars liv vänds upp och ner. Tillsammans kan vi besegra cancer. Bli månadsgivare på Cancerfonden.se.

Efter fredagens maratonsovande med återkommande attacker av feberfrossa vaknade jag upp lite piggare på lördagen. Men allting är ju som sagt relativt. Så jag mådde inte så särskilt bra då heller.

Jag tillbringade lördagen själv mest hela dagen. Och kvällen. Mannen var rastlös och körde ut till golfbanan med sina små löss. Och på kvällen gick familjen hem till familjen Gustafsson som bjöd på middag. Ganska gött att vara själv ibland.

På söndagen fick vi gjort massor i trädgården.

Ja, när jag skriver att vi fått massor gjort innebär det alltså att jag suttit i en solstol med en filt om benen, viftandes och pekandes på de olika rabatterna och plantorna för att instruera vad som skulle göras. Medan min stackars man fick gräva bort grässvål och bära jord. Och gräva djupa hål i en mark som består av lera och sten. "Räcker det här". frågar han. Och jag skakar på huvudet. "Du måste ner djupare och bredare. Vi måste ta bort jorden. Blåbär är kalkskyende!" Snäll som han är, hackar han sig vidare ner i marken. Och jag sitter bredvid. Nöjt nickande.

Ja, så var min söndagseftermiddag. Och jag blev solbränd. Vilket defintivt inte matchar mitt sjukdomstillstånd.

I veckan som gick var jag på min två-årskontroll. Lite magisk gräns sådär. Och ja, allt såg bra ut.

Jag har fått en ny läkare eftersom min tidigare flyttat på sig. Inte helt bra, han var väldigt kunnig och erfaren och väldigt insatt i forskning. Och lite härligt tokig. Nu har jag fått en ung oerfaren typ. De har visserligen samma förnamn, men där slutar likheten.

Men han var faktiskt bra!

Jag gillade honom. Han var trevlig och lyssnande. Han bad mig att betrakta mig som frisk. Han klämde jättenoga. Han sa att hans jobb var att vara misstänksam. Det gillar jag. Misstänksamma läkare. Som undersöker och utforskar, lyssnar och säger bra saker. Mina prover var utmärkta. Inga konstiga knölar. En stor OK stämpel i protokollet. Nu ska jag bara ta till mig det och fortsätta njuta av livet.

Jag mår faktiskt mycket bättre (om man frånser det faktum är jag har någon sorts influensa/lunginflammation/superförkylning här då) känner mig starkare och friskare och har mer ork.

Oj, vad det är synd om mig nu. Blev förkyld i söndas och nu har det utvecklats till feber och typ lunginflammation. Det senare vet jag inte men om jag mår lika kasst på måndag blir det doktorn. Och är det lunginflammtion i år igen så blir det till att be om vaccination längre fram.

Sov mig igenom hela dagen igår. Men mår mycket "bättre" idag. Nu är det mest lungorna som jävlas. Men men. Det blir ju bra igen.

Ha en trevlig helg!

Vi är på väg hem, hela familjen, från skolan där vi varit på utvecklingssamtal med Nils.

Lillebror hade varit i rummet bredvid, under samtalet och där tittat på en karta över Sverige. Runt kartan fanns bilder på Sveriges kungar.

Arvid konstaterar torrt: "Karl den tolfte var en bitter liten man".

Vi ser lätt frågande på honom. Tycker att det var ett väldigt avancerat sätt att uttrycka sig för en sådan liten pojke.

Nähäj. Felhörning nr 1. Han hade sagt att Karl den tolfte var en pytteliten man.

Då undrar såklart Nils vad "bitter" betyder. Eftersom det var de vi hört, både Martin och jag.

Och hur förklarar man det?.... Martin försöker lite trevande med att man kan vara ledsen när man man är bitter.

Nils säger lite dröjande: "Ehhhh, är det något sexuellt?" Felhörning nr 2.

Och vi ser återigen ut som två frågetecken.

Men han rättar sig själv ganska omedelbart. "Oj, jag tyckte ni sa lesbisk."


Men utvecklingssamtalet gick bra. Genomgående bra omdömen och i vissa ämnen mer därtill. Tänk nästa vår, då blir det svart på vitt, när de får betyg för första gången.

Var ute en liten runda på kvällen och passade på att fotografera i kvällsljuset. Det blir en speciell stämning och ett speciellt ljus när solen är på väg nedåt.











Jag njuter i fulla drag av årets bästa månad. Inte undra på att det heter "sköna maj".

Många tycker om att möbler om i sitt hus. Jag har en förmåga att möblera om i trädgården. Det är lite mer komplicerat eftersom dessa "möbler" har rötter djupt ner i jorden.

Idag har jag flyttat kärleksörten dit de olyckliga lavendelplantorna stod. Lavendelplantorna har jag planterat på rad i den soliga rabatten (förhoppningsvis börjar de växa och bli gröna och lyckliga) där pepparmyntan innan stod. Och den står nu såklart där kärleksörten tidigare växte.

Och nu är förhoppningsvis alla nöjda och glada.

Men oj vad ni var ense då. Jag ska alltså varva. Jag håller med. Det är ju så här livet ser ut. Och det blev helt plötsligt lättare då jag inte behöver ha två bloggar, splitta, exportera och importera inlägg och lösa det hela tekniskt. Det tackar jag för!

Anledningen till att jag funderade i banorna av att splitta bloggen var att jag kände mig delad. Ibland vill jag skriva cancerprylar och ibland vill jag vara helytlig och sådär "intresseklubben antecknar" ointressant. Och tänker då att många hittar hit för att de vill läsa om mina cancererfarenheter och struntar högaktningsfullt i om jag varit på ett kalas eller köpt konstiga prylar på loppis. Andra är helt tvärt om.

Men som ni, mina kloka läsare skriver, allt är ju en del av livet. Mitt liv. Så nu fortsätter allt som förut. Med det undantaget att jag troligen kommer att uppdatera oftare.

Tusen tack för kommentarerna. Det är väldigt kul att höra av er!

Hoppas ni har lika härligt väder där ni är, som jag har här, och att ni får en skön lördagkväll.

Jag har lite funderingar kring det här med att blogga. Och vill så klart veta vad ni tycker.

Mitt bloggande består av två delar.
Å ena sidan skriver jag om vardagliga saker som händer, egentligen mest som en dagbok för mig och min familj. Ofta rena trivialiteterna.
Å andra sidan skriver jag om cancer. Om forskningen, mina tankar och upplevelser. Detta därför att jag själv uppskattar att få läsa om andras erfarenheter och jag hoppas kunna dela med mig av mig själv.

Och nu är frågan: Ska jag splitta bloggen och ha en cancerblogg och en vardagsblogg? Eller ska jag fortsätta som jag gör nu och varva.

Åsikter tack!

Jag har blivit tillfrågad av cancerfonden att skriva min "berättelse". Ett hedrande uppdrag som jag naturligtvis ställer upp på. Berättelsen ska publiceras i maj i samband med en kampanj för att få in fler månadsgivare.

Gå in på sidan och läs. Och skänk. Som det står på sidan "ingen gåva är för liten". Det räcker att skänka det man känner att man kan. Om många gör det blir det ändå väldigt mycket pengar.

Jag är tacksam för den forskning som gjorts. Hade inte Herceptinet funnits hade jag haft 19 procents chans att överleva. Nu ser prognosen annorlunda ut.

Jag kommer förmodligen att tjata om det här fler gånger i maj. Så vänj er.

Änligen är våren här på riktigt. Jag verkligen älskar denna tid. Ännu har inte träden slagit ut och perennerna har börjat komma upp lite trevande ur marken. Fortfarande blommar lökväxterna och det knoppas lite här och där. Underbart.

Det har varit ett underbart om än blåsigt väder idag och det stramar sådär härligt i ansiktet. Vi har varit ute i trädgården massor i helgen och det är så skönt att få sitt trädgårdsrum städat. Krukorna med olivträden är hämtade från vinterförvaring, trädäcket städat, loungemöblerna utplockade, gräset klippt och lavendeln är åter i formen av ett klot.

Vi fick spontanbesök kring lunch av några av gårdagens gäster som hjälpte oss att äta upp rester. Jag älskar spontanisar.

Annars känns det mest som att jag plockat i och ur diskmaskinen denna helg.....




Notera gärna att min fina militäriska lyktlåda flyttat ut och numera innehåller trädgårdsgrejor.


Ganska skönt att ligga i soffan och titta ut också.

På torsdag fyller Martin år, men redan i går passade vi på att kombinera Valborg och kalas. Ett Valborgskalas. Dessutom fyller min Göteborgsbaserade syster år också på Valborg vilket gjorde det extra bra att hon och hennes entourage tagit sig ner.

Vi bor inte stort. Heller inte litet. Men oavsett så insåg jag att det var svårt att hysa 28 släktingar med bord och stolar. Men finns det hjärterum så. Vädret var på vår sida. Strålande sol och det hade slutat blåsa. Så hälften av gänget satt inne och resten ute. Och sen minglades det lite runt sådär.

När gästerna gått hem, eller rättare sagt merparten av dem, satt vi kring elden i vår vedkorg med filt om oss och babblade. Hos oss stannade syster Linda och Julle (de bor ju längre ner på gatan liksom).

Det är något alldeles speciellt när Martin fyller år. Det är liksom då den riktiga våren kommer.

Gårdagkvällens konfirmation blev ett riktigt toppenkalas med ljumt väder, lite sol, god mat och härliga vänner. Ja, vädret hade den goda smaken att hålla sig soligt och skönt. Till och med så att det gick att sitta ute. Eller halvute i tält. Konfirmanden verkade i alla fall vara nöjd med uppvaktningen.





Vi bjöd in oss lite fint hos värdparet även på söndagkvällen. Vi ville ju så gärna hjälpa till att äta upp resterna på den Italienska buffén.