Fluffy Molntuss

Vi började julen redan på onsdagen med ett besök hos våra nyvunna vänner Annika och Per och Max i Mölnlycke. Annika är ju som bekant en av mina, som Nils säger, cancerkompisar. För varje gång vi ses känns det som det blir mer kompis och mindre cancer. Trevligt var det i alla fall.

Under våra dagar i Göteborg med omnejd bodde vi hos min systerdotter. Julafton firade vi hos min syster som hade det knökfullt med oss 15 gäster. Hon är fenomenalt duktig på att styra upp och fixa mat till oss alla. Hon gör det liksom som ingenting. Helt otrolig.

Julafton firade vi såklart där, en julklappsöppning som tog två timmar, systersonen tog tiden. Helt hysteriskt. Men det är ju så underbart roligt att handla och ge julklappar. Och kul även att få. En överraskning varje år.


Granen och en del paket.


Kusiner....


Med en surpuppa vid min sida.


Fastlagsbulletillverkning. Årets första. Eller rättare sagt sista. Men gott var det.

På Juldagen for vi vidare till Hotel Skansen i Båstad där vi checkade in. Hade en lyxig kväll med god mat, bad i varm pool och trevligt sällskap.


Simmaren. Vi låg i i en och en halv timme i det ljumma vattnet. Underbart för min ömma kropp.


Löjromstoast i långa banor. Detta smarr följdes av oxfile och efter det marängswiss. En klassiker.


Gänget.

Annandag jul åkte vi hem. Eftersom lilla svägerskan och vi bor endast några hus från varandra kom vi på den smarta idén att äta i ett hus och ha Julklappsöppning nr 2 (denna gång med Martins familj) i vårt hus. Sagt och gjort. Härlig kväll med härlig familj.


Julmiddag hos lilla svägerskan.


Paketfrossa och liten kusin.

Så skönt att vara ledig. Börjar jobba igen den 3:e. Då är det nytt år och nya tag igen.

Pricken är lite mindre prickig nu. Eftersom han inte är allergisk mot något specifikt hade jag själv en teori om att det kunde finnas ett samband med det faktum att han också är förstoppad. Eller i alla fall inte går på toa särskilt ofta. Igår fick han ett microlax och vips blir han inte ens i närheten av lika prickig. Dock blev han idag helt knallröd i ansiktet av kylan. Men det ser inte likadant ut, och endast i ansiktet.

Nåväl, Pricken får förhoppningsvis byta smeknamn nu.

Jag brukar vara så nöjd med att mina barn sällan är sjuka. Och är de det så är det inget man måste ligga hemma för.

För lite drygt en vecka sedan blev äldsta sonen opererad för blindtarmsinflammation.
Idag har vi hängt på barnakuten med lillebror. Lillebror är nämligen fläckig. Fläckarna kommer och går. Det började i onsdags kväll. På torsdagen åkte vi till Vårdcentralen i Mölndal (eftersom det var där vi var). Nässelutslag sa doktorn och gav honom Betapred och Tavegyl. 

Sedan har det fortsatt. Så fort han äter något tar det en timme och hela han är överöst med röda kliande fläckar, sedan tar det ungefär en timme till och så börjar det lägga sig. Och så har det hållt på.
Idag åkte vi med honom till vår egen vårdcentral som sa att han skulle in till barnakuten. Läkaren där gav honom en annan antihistamin som skulle verka förebyggande. Men jag vete sjutton. Han drack ett glas vatten och så flammade det upp igen.

Vi ska nu i en veckas tid försöka utesluta mjölk ur kosten. Inte superlätt. Dock tror jag inte att det är mjölk eftersom utslagen då inte skulle flamma upp även vid ett glas vatten. En tanke är också att det är virus. Fast det borde ju vara bättre nu då. Igår hade han röda fläckar i ansiktet som inte gick ner förrän i dag. De såg mer ut som mässlingen.

Kan vi få lov att vara friska nu?

Allihopa?

Ja, inte sån knäck man har till julen.

Jag har varit hos Kiropraktorn med min rygg. Denna gång gick jag till min "gamla" som är väldigt bra men såklart kostar mer pengar än tråkmånsen jag var hos i somras.

Jag fick mig en rejäl omgång. Först knäckeliknäck i ryggen. Sedan streching, aj, aj, aj. Och lite knäck till. Och slutligen akupunktur. Fy f---n vad ont det gjorde. Men ont ska med ont fördrivas. Fick även rekommendationer om värktabletter, Panodil och Ipren (eller Voltaren T) tillsammans. Rekommendationer som matchade det tips jag fick från Ingrid så då stämmer det nog väl.

Ska försöka ta mig ut och handla de sista julklapparna idag. Det har ju kommit lite snö om man så säger, men får försöka gräva fram bilen.

Vi har en slö dag idag. Jag och barnen. Lillebror får vara hemma med storebror. Storebror har börjat må mycket bättre. Han retar lillebror. Friskhetstecken.

De går här hemma och klämmer på paketen. Lillebror är bekymmrad för att han inte hittat så många paket som var till honom. Där var fler till storebror. - Fast i ett var där lego, konstaterar han nöjt.-  Är det Krångliga krabban (Svambob), undrar han. Jäkla unge, full koll. 

Det är så roligt med julklappar. Jag har ca 20 pers att handla till. Det gäller verkligen att använda sin fantasi och uppfinningsrikedom. Jag ser det som en sann utmaning.

Har förresten fått ont i korsryggen som strålar ned i ischias på vänster sida. Någon som har ett bra husmorstips?

Morgonen började med en dos Herceptin. Usch, vad trött jag är på dessa infusioner. Men bara de gör nytta så......

Jobbade sedan sista dagen innan julledighet. Ska bli skönt och mysigt med jul och allt som hör därtill. I morgon är det dags för de allra sista julklapparna.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var för ett år sedan. Ont hade jag inte så mycket, men jag hade ju så mycket vätska i bröstet (eller det som var kvar...) att jag knappt blev av med dränaget. Och när jag väl blev av med det så fylldes det i stället på under huden. Vilken plåga det var att gå omkring med det skvalpet. Gjorde inte ont, men var så fruktansvärt obehagligt. Jag tömdes flertalet gånger och det handlade om en halv liter gången.

Nils kom förresten hem i går, söndag. Han ville inte hem på lördagen. Och jag kan väl inte klandra honom. Det var mest Martin som kände sig lite desperat, att sova på den hårda övernattningssängen på sjukhuset är ingen höjdare. Idag vaknade Nils kl. 12.00. Sova i sin egen säng, det är bra medicin, det.

Tänkte mig en ny tradition. Natten mellan 17 och 18 december ska jag sova över på sjukhuset. Gärna i byggnaden till ingång 75. Varför inte. Man sover ju så bra. Eller inte.

Igår var det då ettårsdagen för mitt högra brösts frånfälle. Tänk vad tiden går. Ett år sedan de skar ut mina äckliga stora tumörer och mina stackars angripna lymfkörtlar. Ett år sedan jag blev platt som en pannkaka på högra sidan. Just när jag börjat uppskatta "det gud gav mig". Ett år är något av en milstolpe för mig när det gäller återfallsoro. Hoppas det håller i sig.

Igår åkte Martin in igen med vår äldsta son till sjukhuset. Där satt de på Malmös nya fina akut medan mamman roade sig på tjusigt julbord på Grand i Lund. Framåt halvfyra blev han avlöst (efter att jag tagit de regelbunda blodproven) av mig. Nils hade då blivit placerad på barnkirurgiska avdelningen i samma hus som jag själv var inlagd för ett år sedan. Vi misstänkte ju som bekant blindtarmsinflammation redan tidig torsdag morgon. Synd bara att läkarna behövde nästa två dygn till på sig att tycka det samma. Han blev klämd och känd på när han var på akuten och sedan vidareskickad. En kirurg skulle känna på honom också för att sedan ta ett beslut. De trodde att han skulle komma vid sextiden. Det lät ju bra. Han kom halv elva.

Men sedan gick det undan. När han väl tog beslutet att gå in med kamera för att se om blindtarmen var inflammerad så tog det en timme tills Nils var sövd. Att sitta bredvid och se sin förstfödde son släcka sina små ögon är bara för mycket. Han fick inget lugnande innan, bara låg, lugn som en filbunke (varför säger man så förresten?) på sin bår och väntade. Han ville verkligen bli opererad.

Sedan började väntan. Klockan ett på natten var operationen klar och kirurgen kom ut och berättade att det mycket riktigt var blindtarmen, den var inflamerad men inte sprucken. Det var ju bra. Sprucken innebär intravenöst penicillin i tre dagar. Sedan fick jag vänta på sköterskan från uppvaket som skulle meddela när han vaknat så att jag kunde komma och sitta vid honom. Det tog nog trekvart ungefär.

När jag kom upp hade han somnat om igen. Han sov lugnt och skönt med jämna fina andetag. Efter ytterligare några timmar lyckades vi väcka honom. - Var det blindtarmen, var nästan det första han sa. När han hörde att det var så, gjorde han segertecken. Jag förstår honom. Jobbigt om det varit något annat och ändå fått gå igenom allt detta. Lika bra att bli av med det lilla bihangen direkt nu då.

Nåväl, halv fem var vi tillbaks på rummet och han somnade nästan direkt. Jag somnade äntligen vid fem. Klockan åtta vaknade vi igen. Nu mådde han bra igen men hade såklart ont i magen.
Efter avlösning av Martin vid halv 12 är jag tillbaks hemma och ska nu ta mig en liten tupplur.

Nu hoppas vi på att han får komma hem i dag. Om inte är det Martins tur att uppleva en natt på sjukhuset.

Vilken soppa ( i dubbel bemärkelse) det har varit det senaste dygnet.

I går kom jag hem från jobbet, var väldigt hostig och tänkte mig en dos Cocilana hostmedicin. Brukar bara ta den vid läggdags eftersom jag blir så trött av den. På kvällen skulle vi på kalas till lilla minsta svägerskan. Nåväl, det är plågsamt både för mig och omgivningen med denna hosta så jag tog fram ett mått och hällde upp och stjälpte i mig. Bara det att jag tagit fel mått, skulle varit tesked men blev matsked. Korkat. Vi åkte iväg på kalaset och väl framme mådde jag så himla dåligt att jag var tvungen att lägga mig och sova. När vi kom hem sedan mådde jag så illa och hade så ont i magen att jag faktiskt kräktes. Sen var jag bra efter det.

MEN

Sen har jag ju en stor son som kom hem från skolan i går. Han hade överdoserat pepparkaksdeg och hade ont i magen. Sa han. Han var gnällig och stupade i säng när vi var hemma igen vid nio. I natt vid halv fem kom han upp till oss och la sig. Gnällde så över att han hade ont i magen, höger sida strax vid höftbenet. Mådde även illa och var lite varm. Blindtarmsinflammation tänkte jag såklart. Så jag skickade iväg min man till akuten med ynklig pojke mitt i natten. Tjugo över fem körde de. Tjugo över sex var de hemma igen. På en timme hade de alltså tagit sig fram och tillbaka till sjukhuset (25 min) väntat på att bli insläppta, väntat på doktorn, blivit undersökt av doktorn, tagit prover och blivit hemskickad. Imponerande va! Doktorn trodde inte att det var blindtarmen (tackochlov) utan att det var för mycket pepparkaka eller möjligen vinterkräksjukan. Jag tror det senare. Han har legat i sängen hela dagen. Bara rest sig för att gå till toaletten. Stackars liten.

SOM OM DET INTE ÄR NOG

Så har min man legat i sängen hela dagen som en liten ynklig figur. Förkyld. Precis som jag. Men jag mår bättre. Bara lillebror som kan så fina ord som är frisk. Eller nej förresten. Han har börjat hosta.

Jag har numera en sexåring. Som alla vet är detta ganska intressanta människor. Arvid håller just nu på att läsa och skriva för fullt. Han stavar sig fram genom orden.
Igår när vi skulle läsa vid läggdag frågra han mig helt plötsligt: - Mamma, hur stavar man till kuk.
What!!!!!
- Är det med Q eller K?
- Eh, det är med K, svarar jag.
- Aha, säger han, K U K.
Vad säger man? Duktigt? Eller?

Idag för sex år sedan föddes vår efterlängtade andra son. Han kom med planerat snitt pga att första sonen fötts under kaotiska förhållande med katastrofsnitt. Vi skulle infinna oss kl. 7.00 på sjukhuset, fick vårt rum och kördes efter en stund ner till förlossningen. Jag var lite nervös för att få ryggbedövning. Helt i onödan. Trots att de stack fel ett par gången så kändes det inte. Det skars och bökades runt i magen under en ganska lång stund. Det som bara tog ett par minuter vid ett katastrofsnitt tog nog en halvtimme denna gången. Kl. 9.00 plockade de ut min lilla skrutt. Pigg och alert var han. Martin filmade hela tiden så jag har i efterhand fått se allt som hände ute i skötrummet. Han var perfekt och klarade alla besiktningar direkt. Och tänk som vi väntat på honom.

När vår äldsta son var 2 och ett halvt år insåg vi att vi ville ha ett barn till. Hade inte en tanke på att skaffa fler innan dess. Vi blev ganska omgående gravida, men det slutade tyvärr i vecka 11. Efter det tog många försök. Jag genomgick bland annat 10 st hormonbehandlingar med Pergotime, vilket var resultatlöst. Till slut togs det beslut om inseminering. Fick besked om att plocka ut hormonsprutor på Apoteket och hade ett nummer att ringa för att boka tid att komma in till sjukhuset och få hjälp med att ta den första sprutan. Jag skulle ringa på nästkommande cykels första dag, dvs den dag då mensen kom. Vi hoppade över hormonbehandling månaden innan och hade siktet inställt på nästa steg, inseminering. Eftersom jag gick några dagar över tiden, men kände att något var på gång, ringde jag till sköterskan på mottagningen, hon bad mig återkomma när mensen väl kommit. Den dagen fick jag en konstig känsla och gick till Apoteket och handlade ett gravtest. På Hansakompagniets kundtoalett (romantiskt va? Som en film....) kissade jag på stickan som skrek ut BLÅTT. Så jag slapp alltså undan hormonsprutor och inseminering. Vilken lättnad.

Arvid blev beräknad till den 23 december. Vilken timing, han hade flera år på sig att komma, och så väljer han en sådan dag. Eftersom vi skulle ha ett planerat snitt (historien bakom det tar vi en annan gång) så blev leveransdatum tidigarelagt till den 13 december.

Eftersom jag blev snittad fick jag ligga på BB i tre dagar. Där julpyntades det för full och det var så mysigt. Tillsammans med en drös andra hasade jag mig runt i mina fula sjukhuskläder med en liten minimänniska i en plastbalja. Vi samlades i tv-rummet och hade riktigt trevligt ihop. Minns att vi såg det allra sista avsnittet av Vänner tillsammans där. Och vi åt, ja jäklar vad vi åt.

Ja, det var en mysig tid att få barn på. Men nu, med allt julstök, känns det lite onödigt med födelsekalas också. Fast man kan ju inte hjälpa när man föds.


Stolt faster Tina med fem dagar gammal Arvid


En liten, liten bebis som sover hos sin äldsta kusin


En första julafton


Och vips så är man sex år och åker båt i Thailand

Vaknade i morse med täppt näsa och en fadd smak i munnen. Igår var vi på middag hos Jennie och Anders och det blev ganska sent. Har en liten förkylning som gärna vill etablera sig i min kropp. Och det fick den.

Idag har vi haft kalas för lilla minstingen som fyller år i morgon. Vi firar honom och tredje advent med tårta och annat gott tillsammans med släkt och familj. En riktigt mysig eftermiddag.

Men nu är klockan kväll och vi måste hitta på något till middag. Tråkigt. Att hitta på middagar alltså. Middag, barn i säng och sedan en filmkväll i soffan. Det hade suttit fint.

Var på glöggmingel hos Jennie i torsdags. Bara tjejer. Mycket trevlig stämning och en ambitiös värdinna. Vi provsmakade glögg i alla dess former och dessutom hade hon gjort massor med smaskigt julgodis.

Nåväl, under denna trevliga kväll kom vi in på att diskutera hårväxt. Och jag menar då på kroppen. Denna diskussion ska jag inte upprepa här. Men vi kan väl säga som så att den var väldigt intressant och självutlämnande. Men jag började fundera.

Sedan jag började med Zoladex sprutor och Femar tabletter har min hårväxt helt förändrats. På kroppen har den blivit tunn, tunn, från att tidigare haft en högst normal täthet som krävde åtgärder åtmindstone en gång i veckan. Nu handlar det om en gång i månaden. Mest för skojs skull.

Mitt hår uppe på knoppen är däremot tjockt och bra. Vet inte om det är tjockare än innan, men definitivt tillräckligt. Kort hår upplevs ju ofta som tjockare. När det har vuxit ut får vi se.

Jag undrar därför om det kan vara det faktum att jag är kastrerad (låter verkligen hemskt) och därför stoppat både östrogenproduktion och testestoronproduktionen. Mycket testestoron ger ju motsatt effekt. Mindre på huvudet och mer på kroppen. Är det någon som känner igen det?

Bör väl nämna att jag alls inte är missnöjd med denna minskade hårväxt. Men ändå undrande.

Steg upp strax innan åtta denna lediga dag. Slängde på mig träningskläderna, stack ner och åt frukost och skulle kolla mina mail.

Nu är klockan tio i tolv och jag har fortfarande inte kommit iväg och tränat. Tog ett bad i stället och nu tänkte jag åka ut och köpa lite julklappar. Ska bara torka håret först. Ha! Hörde ni! Torka håret! Det var inte länge sedan håret blev torrt genom att bara dra handuken över det. Igår använde jag till och med hårfönen.

Träna gör jag i eftermiddag (kanske).

Har tappat lite av min energi för att uppdatera bloggen. Det märks nog....

Jag känner mig splittrad, för jag vet inte vad jag ska skriva om. Cancersnack vs upplevelser. Det ena intresserar vissa och det andra andra. Fast nu när jag tänker efter är det ett ickeproblem. För min blogg har bytat skepnad några gånger, det som varit konstant är att jag skrivit för mig själv, som en dagbok. Jag måste lära mig att inte allt måste vara planerat och strukturerat.......

Så får det bli.

Följ med mig i min mycket mixade blogg. Ena dagen livet i allmänhet, andra dagen rädslan för att förlora det, blandat med behandlingar, fester, julklappar och renovering. För det är ju så det är. Livet. Inte bara en dans på rosor. Men heller inte elände varje dag.