Fluffy Molntuss

Torsdag 27 november 2008

Hurra! Jag visste väl att det bara var en svacka igår. Har haft en jättebra och lång dag idag.  Började dagen med min vanliga promenad och på kvällen var jag på xtravaganzamöte och fick ventilera lite saker där. En av herrarna hade gått på helfart i fem veckor och berättade att han var ganska trött på det nu, men 12 kilo lättare. Vilket resultat, fast män går ju ner snabbare än kvinnor i vikt. Livet är orättvist. Han sa också att det tog honom 10 dagar att tappa hungerskänslorna så nu ser jag fram emot en hungersfri lördag. Jag har ingen ångest för helgen, förra gick bra, var helt ointresserad av det goda så nu bör det också gå bra.
Jag har insett att jag isolerat mig under den här första veckan, inte träffat lika mycket folk som jag brukar, att jag dessutom har mitt kontor hemma gör ju inte den saken bättre. Det är nog inte en slump att jag börjar må bättre just idag då jag arbetat hemifrån tillsammans med andra. Då blir man inte så fixerad vid varje hungerskänsla som uppstår.

Jag passa på och skicka en födelsedagshälsning i efterskott till min bloggvän Britt och heja på henne! Bra jobbat, en vecka till ända, vi ska fixa det här, eller hur?

Söndag 23 november 2008

Jag tyckte att Bettan (syrran) skulle gå med i Xtravaganza, hon behöver ju faktiskt bli av med femton kilo. Hon var tveksam. Då slog vi vad. Om jag har gått om henne (neråt såklart) i vikt till jul ska hon också börja. Detta innebär att hon inte får gå ner något alls och jag måste tappa 11 kg. Det är fullt möjligt, men då måste jag verkligen uthärde dessa soppor. Fast om man tänker efter är det ju en väldigt kort tid i sitt liv, då borde man verkligen kunna satsa, eller hur. Fem ynkliga veckor då jag kommer att komma över mitt sockerberoende, tappa 10 kg, krympa min magsäck och börja längta efter sallad. Och vid närmare eftertanke så är det idag bara fyra veckor kvar! Jag ska klara av det! Idag var det tufft att stiga upp för jag är så fruktansvärt hungrig och dränerad på energi på morgonen. Jag kanske ska be min käre make att servera en shake på sängen. Undrar om han går med på det.... Jag har upptäckt att det finns två kristillfällen på dagen. Morgonen och kvällen. Om man är medveten om problemen och gör sitt bästa för att göra det så smidigt som möjligt borde ju sannolikheten att lyckas öka. Så därför måste jag övertala Martin att ge mig frukost på sängen! Annars tycker jag att jag mått bra idag. Hungrig som vanligt men ändå ok. Har till och med kört styrkeövningar för ryggen medan mannen gjuter en trappa. Nej idag har varit en riktigt bra dag även om det går upp och ner.

Tisdag 18 november 2008

Nu är det dag för en förändring

Har varit och skrivit in mig på Xtravaganza för nu har jag tagit ett beslut, nu är det dag att tappa mina förhatliga kilon. Jag läste igenom det jag skrev tidigare och inser att jag skrev det för ett och ett halvt år sedan och först nu har jag tagit tag i det på riktigt. Skandal. Men bättre sent än aldrig. Jag vägde i alla fall in mig på 90,5 kg och har en fettprocent på 42. Det är inte bra... Men nu blir det förändring. I morgon börjar första fasen då jag ska börja med deras soppor för att gå ner snabbt till en början så att jag hittar motivationen. Det ska bli mycket intressant att se hur det går. Men jag har bestämt mig. Det känns verkligen att det kommer att gå bra. Har jag dessutom lagt ner så mycket pengar på ett viktminskningsprogram med vår ansträngda ekonomi måste jag bara klara det.

Onsdag 19 november 2008

Första dagen

Dag ett på soppa har gått hur bra som helst. Chokladtoffe helt ok, jordgubb ok, kyckling - jag trodde verkligen att jag skulle kräkas. Så den tänker jag inte fortsätta med. Vad sjutton, i värsta fall får jag väl köra choklad hela tiden. Min plan är ju att jag ska hålla på med detta i fem veckor, tänkte sluta söndag innan jul så att jag kan vara social till jul. Martin ringde och berättade att vi blivit bjudna till hans kollega på lördag, han fick komma med en vit lögn och säga att vi inte kunde. Känns helt omöjligt just nu att gå bort på middag och inte äta något, i synnerhet till människor man inte träffat så mycket innan. Hur mår jag idag.... Bra, känner mig ganska pigg. Har dock spänninghuvudvärk som inte har något med dieten att göra.

Torsdag 20 november 2008

Dag två

Det var lite jobbigt att få iväg lillebror till dagis idag. Har inte samma ork. Men det ska ju bli bättre när jag väl kommer in i den berömda Ketonfasen. När det nu månne bli. På kvällen var det Xtravaganzamöte tillsammans med vår ledare och ett gäng andra tjockisar. Fast de som var där var ju inte jättetjocka precis. Några undrade jag verkligen vad de gjorde där.. Ganska meningslöst möte, men det kan nog vara bra att träffas och prata. På kvällen sen när jag kom hem, stod i köket, kände doften av en värmd lasagne och förberedde en shake, kändes det som om jag ville gråta lite. Jag drog i mig shaken och sen var det lite bättre.

Fredag 21 november 2008

Tredje dagen

Fredag, tredje dagen, nu borde väl ändå ketos inträda snart. Idag var det tufft. Hade spänningshuvudvärk igen. Konstig värk i mitt onda knä och i höfterna ner mot lårmusklerna. Tänke att det kanske kan vara gifter och annat som går ut ur kroppen. Men det som är konstigt var att jag var mer sugen på korvstroganofen Martin lagade till barnen och sig själv än den stora godispåsen som barnen gick och handlade. Kände mig faktiskt tämligen ointresserad. Gick och la mig med två värktabletter för nacken och blev insmord med tigerbalsam. ZZZZZZZ

Lördag 22 november 2008

Fjärde dagen

Det är något helt fantastiskt vad jag kan kissa på en dag. Försöker dricka de rekommenderade tre till fem literna om dagen. Jag kan säga att jag är nöjd om jag klarar två och en halv. Har ont i musklerna idag också men inte i närheten av gårdagen. Däremot så har jag blivit svag, bäddade sängen med ansträngning på morgonen. Förstår inte hur sjutton jag ska kunna träna också. Men det är klart om jag bara ligger still.. kommer ju mina muskler förtvina. Kände mig väldigt hungrig på morgonen och börjar undra när hungern ska dämpas. Hungern liknar den hysteriska känslan man har när man är på väg hem, inte har bestämt vad det blir till middag och trycker i sig en choklad på vägen... Lite jobbigt att ha det dygnet runt. Huvudet känns klart men kroppen är trööööt. Det är intressant, när jag känner mig helt utmattad och superhungrig så hjälper det faktiskt att ta en shake. Men de är inte goda, jag skakar dem och stjälper dem ner i min strupe på kortast möjliga tid. Det är tråkigt med matfri lördag. Man inser verkligen vilken social bit maten är. Som tur är har jag friplanerat mig fram till jul. Kommer att ha en pysseleftermiddag med onsdagsflickorna på andra advent, det blir bara fika då, så det bör inte vara något problem. Har redan bokat Linda till att göra lussebullarna. Sedan är det då Arvids kalas som kommer att bli en lunch. Känns lättare så. Ibland tvivlar jag på om jag verkligen kommer att fullfölja alla dessa veckor för det är verkligen tufft, föruom konstiga symtom i kroppen och en ständig hunger, är jag torr i munnen och skulle inte själv vilja känna min egen andedräkt. Men jag har bestämt mig för att ta en dag i taget. Inte tänka veckor utan dagar. I morgon är det faktiskt bara fyra veckor kvar och det känns positivt. Jag vägde mig idag, minus tre kilon och fyra cm i midjan. DET motiverar faktiskt väldigt bra. Jag har en målbild till jul, att när jag kommer upp till Bettan på julafton kommer alla att häpna över hur mycket jag gått ner. Jag beräknar att ha gått ner 10 kg till dess. Vilket innebär att jag kommer att ha en mycket liten garderob. Hurra! Fast jag undrar fortfarande: Ketonfasen, var är du?

Varför äter jag?

Ja, det naturliga svaret på frågan är klart; för att överleva. Men utöver det. Varför äter jag det jag inte behöver för att må bra och ha energi? Det är som en drift att stoppa i sig så mycket att det gör ont i magen. Och varför blir inte magen full av grönsaker utan av sockerbomber.

Jag äter (när jag talar om äter menar jag skräp) när jag vill ha det mysigt, när jag är förkyld, när jag är trött och när jag är uttråkad eller i sociala sammanhang. En viktig faktor är också att jag kan, skräpet finns tillgängligt och jag kan inte ge upp tanken på det förrän det är slut. Ibland äter jag så att jag ska få slut på skräpet, så att jag kan sluta tänka på det.

Vad var det som hände för fem år sedan när jag blev fet? Jag kan inte skylla på barnen. Fetman kom två år efter första barnet och när jag väntade andra barnet gick jag ner i vikt. Jag vägde mindre när jag kom hem från BB än när jag blev gravid. Nej, jag var inte duktig, jag var ju inte sugen helt enkelt, det fanns ingen lust att vräka i mig när jag var gravid. Har nu lyckat gå upp de fyra kilon som jag gick ner under lunginflamationen och hur gick det till? Enkelt, med glass och choklad. Hur kan man slösa bort en så efterlängtad viktminskning? Inte så många kilon ner, man tillräckligt för att det skulle märkas. I fyra år, min graviditet borträknad, har jag haft dåligt samvete för varenda tugga jag tagit som inte varit "mat". Ändå har jag inte slutat äta. Jag tänker: I morgon kommer jag att sluta, då har jag ätit upp all glassen i frysen. Bäst att jag tar en till så att de tar slut någon gång...... Jag har dessutom börjat läsa boken "Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi". Intressant bok eftersom jag har full koll på vad jag gör för fel och vet precis hur jag ska göra för att det ska bli rätt. Ändå gör jag det inte. Det sitter inne i huvudet.