Fluffy Molntuss

Så är man okejad för denna gången. Hoppas jag.

Vår på återbesök hos min onkolog igår. Allting såg bra ut.

Jag är fortfarande i klimakteriet så jag slipper operera eller stråla äggstockarna och behöver inte heller gå och ta Zoladex-spruta en gång i månaden. Skönt att slippa det sjukhusbesöket. Fördelen med att jag stannat i klimakteriet är ju såklart att östrogenpåslaget blir väldigt litet när jag sedan slutar med Femar (dvs om knappt fyra år). Som doktorn säger: - Vi vill inte ha någon östrogen i din kropp sen heller (ja, säg det till mina slemhinnor i en viss delikat region..).

Han bekräftade också att stelheten i muskler och leder som jag har är en biverkan från Femar. Det och en 18 kg viktuppgång. Jag är långt ifrån den enda som drabbats av detta.

Sen blev det lite klämmande på bröst och lite lyssnande på lungor och hjärta. Även det godkänt.

Min ejektionsfraktion är mycket bättre på hjärtat, låg senast på 55% (var ju nere på 38% när jag var som sämst i våras). Förmodligen är det ändå bättre nu. Jag ska göra ett nytt ultraljud i vinter. Jag hoppas verkligen att jag kan få plocka bort lite mediciner då. I alla fall betablockeraren.

Han (doktorn alltså) berättade också att utfallet på Panther-studien fallit väl ut så här långt. Det är ju några år kvar tills slutsatser kan dras men han berättade att de hade haft ovanligt få återfall på dem som varit med i studien. Så jag får väl hoppas att jag är en av dem.

Sen pratade vi kort om rekonstruktion. Vi kom överens om att vi vid denna tiden nästa år, skulle skicka iväg en remiss till plastik, under förutsättning att allting forfarande var bra. Jag måste dock gå ner 20 kg innan det blir dags för rekonstruktion. I´m on it!

Okej, här kommer de senaste två veckorna.

Så spännande.

1. Min far åkte med buller och bång in på sjukhuset. Han hade fått en stroke. I hans vänstra hjärnhalva hade en liten klump fastnat. Men som det sega virke jag själv är skapat av, så repade han sig fort. Två dagar efter kunde han i praktiken sköta om sig själv. Han var vimsig när han talade. Det märktes att hjärnan inte kopplade på de sätt det var tänkt. Men dagen efter var det problemet märkbart mindre. Muskulationen, i benen framför allt, är inte på topp så han få sjukgymnastik. Men ändå, vilken återhämtning! Han är ändå 87 år!

2. På grund av min fars sjukdom så tillbringade jag en hel dag med min mamma i vår sommarstuga. Han blev sjuk i stugan och kördes därför till Hässleholms lasarett som inte är vårt hemsjukhus. Utan på helt fel håll. I vår sommarstuga (det är ju inte vår stuga som i min, utan min mammas) plockade jag en och en halv liter kantareller (ja, naturligtvis på själva tomten då, inte i själva stugan). Det är något speciellt med att leta och plocka kantareller. Jag blir som ett litet barn. Det är så spännande. Att trampa runt i ojämn terräng med knakiga grenar under fötterna. Och där! Där lyser det gult, och det är inte ett nedfallet björklöv! Jag hittade några riktigt stora exemplar, större än jag tidigare sett. Och fick några rejäla repor på fotlederna, ända ner i skorna, hur nu det gick till.



3. Jag fick besked från mammografin. Man kunde inte se någon cancer. Fick lära mig i en dokumentär på TV att man i mammografi kan se en cancertumör 1,5 år tidigare än vad man själv kan känna den. Vad gäller magnetröntgen så kan man hitta tumören 3 år tidigare. Det gäller ju såklart bara långsamtväxande tumörer. Inte såna som jag hade som gick från inget till 40 mm på fyra månader. Det förklarar också varför man blir kallad till mammografi med 1,5 års mellanrum.

4. Förra fredagen träffade jag mina bröstcancervänner. Dessa människor som definitivt gått från att vara cancervänner till riktiga vänner. Vänner för livet! Så speciella. De är intelligenta, empatiska, varma och har en sjuhelsikes humor. Sällan stött på ett gäng med sådan kissochbajs-humor. Dessa tre är beviset för att nätdejting funkar. Vi träffades ju genom våra bloggar.

5. Hemma pysslas det för fullt. Martin målar fasaden. Jag pillar med krukväxter och annat pynt. Det blir lätt så ( i alla fall i det här huset) att växligheten inomhus rasar till förmån för växtligheten utomhus, under sommarhalvåret. Så nu har jag slängt ut merparten av krukväxterna och köpt nytt. In med färska orchideer, friska murgrönor, välklippta myrtenträd och rufsiga plättar-i-luften.

6. Hösten är verkligen här. Vi har plockat in utemöblerna och bara lämnat kvar vårt gamla grythyttanbord och fyra väl patinerade korgstolar. Så att man har något att sitta i en höstsolig dag. Snart är det dags för våra medelhavsträd att resa bort för vinterförvaring och då blir det klart lite tomt. Hösten är ganska mysigt. Kraven minskar radikalt. Mindre att sköta om, ingen trädgård som ropar på uppmärksamhet. Nu blir det bara ett sista ordentligt tag med rabatterna och sedan får det gå i vila. Just nu blommar kärleksörten för fullt i sällskap med den vita stäppsalvian.

7. På jobbfronten har det återgått till en mer normal arbetstakt. Det är skönt, även om jag uppskattar tempo ibland. Nu har jag äntligen tid att arbeta mer proaktivt och med kvalitet.

8. Jag var på ett mysigt homeparty hos Jennie. Det var Anna som kom och presenterade Living and Rooms höstkollektion. De har mycket fint och en del mindre fint. Jag handlade bara några enstaka små prylar, tycker det är väldigt svårt att handla heminreding på det här sättet. Men det är attans trevligt att umgås sådär en vardagkväll.

Så, nu är det dags att ta sig an krukväxterna......

Som synes har jag lite problem med att få till ett jämt flöde här på min blogg. Jag tänker att jag ska skriva, men kommer mig aldrig för. Som jag skrivit förr, tiden flyger iväg.

Visst är det härligt med bloggar som uppdateras hela tiden och som är fyllda av sådant som är intressant är intressant på riktigt, som inte bara fotar dagens outfit, utan även delar med sig av sitt liv och sina tankar.

Jag har fått några nya favoriter:

Emma som kallar sig Att vara någons fru. Jag upptäckte henne av en slump och sedan visar det sig att hon dessutom bor i grannbyhålan. Hon är otroligt duktig på att skriva, det finns talang här. Har många kloka tankar, en helgalen humor och går i väntans tider.

Sen har vi den lite mer anonyma Filosoftanten som delar med sig av sina kluriga tankar.

På Vellingebacken kan vi följa Jennie och hennes husbygge. Här handlar det mer om takpannor och puts, och fönster som ska monteras. Jag ser med spänning fram emot när det blir dags för inredning.

Jag följer ytterligare en drös med bloggar. Cancerbloggar, inredningsbloggar, humorbloggar. You name it!
För att få ordning på det hela har jag lagt upp alla bloggar på Bloglovin. Det blir så mycket lättare då att se vem som har uppdaterat. Det är speciellt bra när man följer bloggar som har ett ojämt flöde (som jag då), eftersom man har koll på vad som händer utan att behöva kolla av utan resultat varje dag.

Klicka på den enbröstade (?) kvinnan för att lägga till mig i din bloglovin-lista.

Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj genomförs under oktober månad varje år med syfte att bekämpa bröstcancer genom att finansiera forskning, sprida kunskap och driva opinion. Under 2010 års kampanj samlades fantastiska 47,5 miljoner kronor in.

Hit går pengarna.

Den rosa månaden börjar närma sig och årets rosa band kan man köpa från och med måndag. I år är det Per Holknekt som designat, tillsammans med lilla frugan, Lena Philipsson. Bandet kostar 25 kr och hela 23 kr går till bröstcancerforskningen.



Paret har också designat ett tjusigt rosa iPhone-skal.



Bilderna är snodda från www.chic.se där ni också kan läsa mer.

Jag har lärt mig ett nytt ord. Jinx.

Jinx är som en förbannelse. Jag brukar säga att "universum hoppar ner och slår en på käften". Men det heter tydligen Jinx. Är ju mycket kortare att säga.

Vad är det jag pratar om då? Jo, jag syftar på de tillfällen då man är nöjd med något. Man är kanske till och med väldigt nöjd. Man är så nöjd att man börjar prata om det på sitt lilla övernöjda sätt. Då går det fel. Väldigt fel.

Under den mest akuta delen av min sjukdom fick jag någon enstaka gång höra "att nu måste vi ju tänka positivt". Såklart ska man vara positiv. Men man får inte vara för säker. För då blir man Jinxad. Därför, när det gäller mer viktiga saker, försöker jag använda mig av devisen: "Expect the worst hope for the best." Att helt enkelt vara positiv men ändå realist. Och ska man tala om framtiden på ett väldigt positivt sätt, måste man vara ödmjuk. Mycket ödmjuk.

Åter till den där Jinxen. Exempel:

1. "Åh, men jag har inte varit förkyld sedan tidigat i våras!"
(Nej, det var ingen bra idé att säga det. Eller ens tänka det. Här har du en rejäl förkylning. Vänta! Här får du lite feber också!)

2. "Nej, han sover hela natten. Och är så lätt att lägga!"
(Fram tills nu ja. Nu får du börja tjata och bråka. Och upp mitt i natten kommer han också. Lägg av med sånt snack.)

3. "Ja, mitt Myrtenträd har hålligt sig så fint. Det är bara att vattna och klippa det lite då och då."
(Men visst. Det var igår, vänta bara vad som händer idag.)

4. "Nu mår jag mycket bättre. Jag ska komma igång med träningen nu direkt. Jag går redan i morgon."
(Jamen säkert! Är det på det viset ska kan du få en liten skopa virus. Så kan du vila dig någon vecka till.)

Ja, ni förstår principen. Det går att dra exempel i det oändliga.

Men det fina är, att, om man kan förlora något för att man är för nöjd, så tror jag också på det omvända. Att få mer när man är tacksam för det man har:

Vi hade länge försökt få ett till barn. I två år hade vi längtat efter ett positivt besked. Det hände, men först efter att jag var tacksam. Jag var tacksam för det fantastiska, underbara barn vi hade. Jag var tacksam för att vi i alla fall hade fått ETT barn, och att han var frisk. Jag minns att jag hade dessa tankar, de kom till mig som ett slag i magen. Och vad hände månaden därpå? Jodå, lillebror var på väg.

Helt plötsligt har nästa tre veckor gått. Jag har inte tagit ett foto, inte skrivit ett enda inlägg. Vad hände egentligen?

Jo. Det som hände var verkligheten som kom tillbaka. Verkligheten med jobb, skola och......vardag.

Jag jobbar ju universitetet och i augusti och början av september har vi årets tyngsta arbetsperiod (januari är också lite dryg) och jag har i princip jobbat - kollapsat i soffan. Jobbat - kollapsat i soffan. Osv. Inte varit särskilt social överhuvudtaget.

Nu har arbetsbördan lättat. Och det firar vi med en rejäl förkylning. En sån där som knockar ut en rejält. En sån som gör att man måste vara hemma från jobbet. Inte så väldigt kul. Men jag har ju å andra sidan tid att skriva.

Men vad har hänt sedan sist?

1. Jag fick besked på att min hjärna mådde bra. Inga misstankar om någonting. Det såg helt rent ut på CTn.

2. Det visade sig att jag hade ett förhöjt TSH-värde så nu ska jag äta sköldkörtelhormon, Levaxin. Ytterligare en tablett att peta ner i dosetten. Det är i alla fall inte ensamt där ner i plastfacken....

3. Nils och pappa har varit iväg på sin årliga far-och-son-paddlings-helg tillsammans med tre andra farochson-sällskap. Fast i år paddlade de inte. De åkte båt. Motorbåt. Hm. Men de tältade i alla fall. Och eldade upp pinnar och åkte flotte och andra viktiga saker.

4. Hastigt bestämdes det att vi åker till Alicante i höst.

5. Jag hade ett lyckat Pomp de Lux home-party här hemma. Johanna demonstrerad och mina gäster köpte. Och köpte. Och köpte. Jag fick bjudit hem några gamla vänner och några nya. En härlig mix av människor.

6. Jag var iväg på mammografi i början av veckan. Känns alltid konstigt att stå där med bara 50% av normalt undersökningsmaterial. Väntar på besked. Måtte de inte hitta någon skit.

7. Vi har förlorat en härlig kvinna. Min systers svärmor gick hastigt bort. Vi har träffats framför allt vid högtidsdagar. Hon förgyllde våra storfamiljsjular bland annat. Vi kände inte varandra så väl, men jag uppskattade hennes empati, humor och livsglädje. Hon umgicks med vänninorna och spelade golf flera dagar i veckan. Och nu är hon borta. Det är förjävligt.

8. Jag har varit på kick-off med jobbet. Det var väldigt trevligt och givande främst på det sociala planet. Vi fick träffa vår blivande chef, som börjar hos oss den 1 oktober. Verkar kunnig, intresserad och avslappnad och knappt torr bakom öronen. Han är ca 30 år yngre än många av våra lärare. Det kan ju bli intressant. Jag ser i alla fall fram emot att lära känna honom. Jag tror att han har samma syn på driften av vår institution som många av oss andra i ledning/administration.

9. Vi har varit på värsta härliga 45-årsfesten. Så kul vi hade. Jag dansade och dansade och dansade. Det var så roligt att jag gick och log ett par dagar efter. Vem var jublilaren då? Jo, lilla grannen. Så man kan ju säga att vi hade ganska nära hem. Det är bra med krypavstånd. Mycket bra. Jag kravlade mig hem redan kl. två på natten. Martin drällde in vid halvfyra. Han har en tendens att vara en av dem som värdparet gärna vill bli av med, när sängen står och lockar.