Vad är det med IKEA egentligen? Varför kommer jag hem med fyra gånger så mycket grejor än planerat varenda jäkla gång? Nej stopp! Ni behöver inte svara. Frågorna var helt retoriska. Idag åkte jag dit för att köpa en liten lagerhylla som gulligt nog heter "Hyllis". Jag tänkte också köpa orkidéer till fyndpris 49:-. Jo, jag gjorde dessa inköp men som sagt, kom hem med mycket mer......
Lunch blev det också. Arvid fick de obligatoriska köttbullarna och jag åt en kyckling. Och bakom ryggen på mig fann jag Jennie och Tim. Jahapp, man kan träffas på alla möljliga ställen. Och i full färd med att montera en hylla i butiken fann jag Katarina som är mamma till söner såväl i Nils som i Arvids klass. Hon jobbar alltså med att inreda på själva IKEA. Värsta sociala samlingspunkten.
Nu är vardagen här igen. Barnen i skolan och mannen på jobbet. Och jag är inne på sjukhuset och hälsar på. Idag var jag på akupunktur igen.... Har bokat in ytterligare fyra tillfällen. När jag gått alla dessa 6 tillfällen ska vi utvärdera och se om det fungerar på mig. Jag tycker faktiskt att det blivit bättre. Det är inte så troligt att det är pga akupunkturen efter endast ett tillfälle. Jag tror snarare så att jag lider mindre av vallningarna därför att det inte längre är så varmt. Vi får se. Idag hade jag Arvid med mig in och han satt så snällt och ritade under tiden.
Har också fått kallelse till mitt första återbesök, den 7/9, men eftersom jag är på Lydiagården då så har jag ringt om att få en ny tid. Lämpligt borde ju att jag får tid EFTER att jag gjort skiktröntgen på lungorna. Eftersom onkologen bara har en telefonsvarare att tala in på så väntar jag att de återkommer. Men nu vet de i alla fall att jag inte kommer i nästa vecka.
Morgonen idag började med frukost tillsammans med mina vänninor. Vi började träffas till måndag frukost för några år sedan. Då var det vi som studerade, hade eget företag (och därför bestämde arbetstiderna själv) eller väldigt flexibla arbetstider som kunde ses. När jag sedan blev anställd för ett och ett halvt år sedan kunde jag inte längre vara med. Så idag var första gången på just ett och ett halvt år. Verkligen en mysig start på veckan.
Helgen har annars mest bestått av pyssel hemma. Letat lagerhyllor till den förbaskade friggeboden (är lite trött på den nu eftersom Martin håller på att inreda den med varje ledig stund han har. Men nu är den äntligen klar med fint golv och isolering, el dragen och panel på väggarna).
Lördag kväll var nere i Gislövs läge och hade familjemiddag. Mysigt att träffas som vanligt. Linda stod för maten och det var delikat. Också det, som vanligt.
Nu börjar verkligheten närma sig med stormsteg. Den förste september ska jag börja jobba igen. Jag smygstartar lite grand i dag, då vi håller upprop och introduktion för programmet. Tänkte att det kunde vara trevligt att visa sig lite eftersom det är dessa studenter jag sedan kommer att jobba med (mfl.).
Fick två kallelser idag. Till två olika typer av röntgen.
På fredag i nästa vecka ska jag på mammografi. Jamen, det ska ju bli intressant att se hur de ska få in exbröstet i maskinen. Men det känns väldigt skönt att kolla vänstra sidan. Tycker det är svårt med klämmandet och jag blir lätt så hypokondrisk (med god anledning visserligen).
Den 17:e september ska jag så äntligen skiktröntga lungorna. Jag är supernervös såklart men ändå ska det bli skönt att ha det gjort. Om inget har hänt med den fyra millimeter stora förändringen på höger lungsäck så kan jag andas ut. Min läkare och jag har visserligen kommit överens om att det är ett ärr från en kraftig lunginflammation just på den lungan. Men vi vet ju faktiskt inte. Det ska bli skönt att få svart på vitt.
Sen väntar första återbesöket i slutet av september. Jag har ännu inte fått något datum. Inför det besöket ska det tas en hel drös med blodprover som indikerar om det skulle vara förändringar i skelettet och levern, förutom den vanliga blodstatusen då. Jag tar ju blodprover inför nästan varje Herceptin-infusion så att blodet mår bra, det vet jag. Jag är nästan uppe på mitt normala hb; 140. Ligger nu på 130 så det går sakta uppåt.
Visst är det märkligt. När man ska få hjälp för ett problem börjar det lösa sig själv. Då börjar jag undra hur mycket psyket spelar in.
Idag var jag på mitt första akupunkturtillfälle. Akupunktur ska jag alltså få under ett antal tillfällen för att försöka komma tillrätta med mina värmevallningar. Värme är ju ganska praktiskt nu när det börjar bli höst. Jag behöver inte släppa sommarkläderna. Men problemet är att jag känner mig febrig när det slår till. Och febrig är lika med att känna sig sjuk. Tycker vi inte om.
Detta ska alltså min sjukgymnast bota med akupunktur. Han satte tre små nålar i nedre delen av benets insida, och sedan skruvade han på dem. När det var klart (tog en halv timme) bad han mig uppskatta var på en skala jag befann mig när det gäller problemet. Verkligen svårt att säga, men jag satte mig någonstans i mitten. Tycker nämnligen att det varit mindre jobbigt de senaste dagarna, men det kan såklart bero på att det blivit kallare. Kombinationen vallningar och 30 gradig värme är ingen hit. Nåväl, nu ska jag i alla all gå fem gånger för att se om det ger effekt. Gör det det fortsätter vi lika många gånger till.
Aftonbladet skriver om nya rön har kommit fram vad gäller betydelsen av dagligt alkoholintag för att utveckla bröstcancer. Tydligen räcker 1 glas vin om dagen för att nästan på fördubbla risken för lobulär bröstcancer. Däremot ska intaget av vin ej påverka risken för duktal bröstcancer vilket också är den vanligare typen.
Så har båda barnen då börjat skolan. Den lille går nu i förskoleklass och den store i femman. Det känns stort. Femman. Eftersom jag inte börjar jobba förrän den 1 september så går Arvid ännu inte på fritids, men snart så. Nils ska klara sig själv på eftermiddagarna eftersom han inte ska fortsätta på fritids. Det fixar han utan problem.
Mår lite bättre. Igen. Sover bra på nätterna. Tackochlov! Hade en huvudvärksdag igår, vilket kom sig av att jag hade grymt ont i bröstryggen efter en massage på måndagen. Detta ont har en tendens att sprida sig upp i huvudet. Värk och spänningar i huvudet tycker vi inte om. Det är som att trycka på nojjighetsknappen.
Har äntligen börjat starta om min kropp. Känner mig som en gammal dator som gång efter annan ger felmeddelande. Och där en omstart är lösningen. Hoppas bara att det funkar på mig. Har nu kommit igång med min dagliga halvtimmespromenad, lite strech och stärkande för ryggen. Måste ju smygträna hemma, jag är så svag i mina muskler att jag skulle klarat mig i max tre minuter på ett träningspass på gym. Ökad svaghet i muskler i kombination med ökad kroppsvikt kan jag inte rekommendera. Är som en sköldpadda på rygg när jag ska ta mig från liggande på golv, till stående.
Nu hoppas jag att jag har gått upp vad jag ska av Femar-tabletterna. För nu räcker det. Nu måste jag ner. Måste bara först hitta orken att ta i tu med det.
Så fick jag då äntligen min sjunde Herceptindos. Den blev ju uppskjuten en vecka eftersom läkarna ville att jag skulle göra en ny hjärtscint, då jag sökt för mina lungor. Hjärtscinten gav ett positivt utslag. Ingen förändring sedan förra undersökningen. Mina lungor mår bättre också. Jag mår överhuvudtaget lite bättre. Är fortfarande ganska trött av mig, framför allt i huvudet, men nu behöver jag ingen tupplur och jag vaknade i morse med energi. Faktiskt. I går var Martin och jag ute och promenerade tillsammans. Det kändes i benen och på flåset. Jag har sagt det förr: Hur kan man vara i så dålig form som jag? Otroligt. Men det gäller bara att kämpa på. Jag fortsätter att bekämpa min onda rygg. Var hos min massör idag. Kändes väldigt bra, han är så bra på det han gör.
Helgen som gick var bra. Ute och åt på fredagen tillsammans med 20 andra. I lördags var vi hembjudna till en av Arvids kompisar. Supertrevligt. Så roligt med lite nya bekantskaper. Men jag märker att jag väldigt lätt blir sliten, även om det inte blev jättesent vare sig på fredagen eller lördagen.
I morgon börjar skolan. Och om en vecka börjar jag jobba.
Nyss hemkommen från en kväll med underbara vänner. Vi har ätit middag på Gästis, en sagolikt god halstrad gös, och blivit underhållna av Anders Norman och hans musikquiz. Mitt lag vann inte (men det var j-vligt nära), men det gjorde däremot det lag som Linda och Martin var i. Jajamensan. Väldigt trevlig kväll. Lagom liksom.
Idag träffade jag Annika och Elisabeth till lunch. Alltid trevligt att älta lite prognoser, symtom och behandlingar. Sen är det ju inte fel att det är två helt underbara tjejer, med en fantastisk humor. Vilken tur jag har som hittat två sådana härliga nya vänner. Båda två är bloggvänner som blivit vänner IRL. Känns ju väldigt käckt.
Som avslutning på kvällen tycker jag att vi tittar på en fin liten historia:
Och nu, nu borde jag verkligen gå och lägga mig. Godnatt!
Trött, tröttare, tröttast. Förstår ju nu att jag fått ett återfall av Fatigue. Orkar inte göra någonting. Överhuvudtaget. Mina lungor är nästan helt bra. Hjärtscinten har jag inte fått besked om, men är ganska söker på att allt är ok. Om inte, lär de väl höra av sig innan måndag kl. 14.00 då jag ska få Herceptin.
Fatigue är en jobbig trötthet att dras med. Det går inte att vila sig pigg som med annan trötthet. Man är lika trött före som efter vila. Lättare promenader är bra, har tagit mig ut på en runda idag. På kvällen börjar jag piggna till lite, nyäten och med svalare luft.
Idag är en ny dag och förhoppningsvis en bättre sådan. Det brukar vara så när man haft en dag där man helst lägger sig ner och gråter.
Igår lunchade jag med Elisabeth, lika trevligt som vanligt. Men. Jag är fortfarande jättetrött, har ont i ryggen och andas fortfarande tungt. På eftermiddagen skulle jag få Herceptin. Notera skulle. Medan vi lunchade ringde min sköterska och sa att ordinerande läkare noterat mitt läkarbesök till strålningsläkare förra veckan och att hon nu ville skicka mig på en ny hjärtscint innan det blev mer Herceptin. Jag är så tacksam för att de är så uppmärksamma. Har helt glömt bort att en biverkan på Herceptinet är bla hjärtsvikt och påverkan på lungorna. Jag fick ny tid för Herceptin till nästa måndag. En halvtimme senare under vår lunch ringde en annan trevlig kvinna, hon bokade in mig för en hjärtscint som i morgon onsdag då. Jag har sagt det förr och säger det igen; när det gäller så går det verkligen undan......
I går kväll kände jag mig så full av gnäll och ynk att det var något rent patetiskt. Att det sedan är sista semesterveckan och den på något vis fastnat i någon hanverkar, fixar, regn, vad ska vi göra nu - fas, gör inte saken bättre. Känner mig otillfredställd, vill må bra och njuta av sommaren. Vi har verkligen lyckats pricka in dåligt väder med vår semester. När det var bra hemma var vi i Norrköping, där det var dåligt väder. Nu är det fint där och dåligt här. Fast måste ändå säga att jag är glad över att det inte är 15 grader.
Sover dåligt också, jag är varm på nätterna, vallningarna har verkligen tagit i nu. Ligger och vrider mig och svettas. Och fastän att jag har fönstret öppet blir det aldrig lagom.
Som rubriken säger. En stor fet SUCK.
Men nu ska vi gå och klippa oss. Det blir ju trevligt.
Igår. Trevligt umgänge med yngsta sonen. McDonalds, lite shopping på Granit och Designtorget samt bio: Som hund och katt 2. Sedan på kvällen trevlig middag med tjejerna, vi som varit gräsänkor över helgen då våra stora söner och män varit ute och paddlat kanot och tältat.
Martin och jag var på date igår. Var och åt på Hai och var sedan på bio och såg Inception. Filmen är två och en halv timme lång. Ett hett tips är att vara utvilad när man ser den. Jag älskar egentligen denna typ av film, men för första gången i mitt liv somnade jag till lite grand. Kan bero mer på att jag inte kunde somna natten innan och vaknade tidigt, samt att jag inte hade tupplur på dagen.
Filmen var snygg med ett maffigt soundtrack, men Leonardo di Caprio hade en liknande roll som i Shutter Island, vad är verkligt, vad är inte? En fördel är att vi såg filmen på Royal, en biograf som ger en bra bioupplevelse.
Alltså. Jag är rufsig i håret när jag stiger upp. Tur att jag ska klippa mig på tisdag. Mitt uppe på huvudet har håret tjockat till sig så, att jag nästan är lite orolig för hur det ska se ut när det blir längre. Jag får köra rockabilly stuket med släta sidor och tupperat upptill. Och det är grått. Bitvis i alla fall. Hade inte ett grått strå tidigare.
Har ju haft besvär med mina lungor och min rygg en längre tid. Känns som astma i lungorna, fast en astma som inte går över hur mycket Pulmicort jag än inhalerar. Jag har ju ganska kraftig astma i grunden så känslan känns igen. Har faktiskt, när jag tänker efter, haft mycket astma detta året. Speciellt slog det till under första veckan efter behandling med Taxotere. Irriterande är det eftersom jag inte kan andas in riktigt djupt utan ansträngning. Sen var det ryggen då. Har haft mycket problem med bröstryggen och nacke vilket ofta leder till huvudvärk. Under våren då jag mest legat i soffan har jag inte haft så mycket besvär. Men nu, när jag är aktiv igen och belastar ryggen mer har det blivit riktigt dåligt.
Nåväl, eftersom jag avslutat strålningen nyss tänkte jag att jag helt enkelt fått lunginflammation. Det är en inte så vanlig biverkan, men ändå förekommande. Jag ringde alltså till strålningen och fick till en tid som i går då. Jag fick inte min vanliga strålningsläkare utan en äldre herre. Mycket kompetent och erfaren, vilket känns tryggt. Han lyssnade och klämde och konstaterade att det inte var något fel. Han kunde inte höra några konstiga ljud alls. Ryggontet jag har trodde han berodde på att jag fått strålning rätt på muskeln, som redan från början är känslig. Det tar upp till tre månader innan man är återställd efter strålningen. Han tyckte att jag skulle göra en skikt-röntgen på lungorna en gång om året för att ha koll på att det inte händer grejer i det området. Fördelen är att man då får med de mest känsliga områdena; lungor, bröst och lymfa.
Idag hade jag tid hos en av onkologens sjukgymnaster och det var givande. Jag förklarade mitt problem och han menade att även påverkan på framsidan spelar roll för ryggmusklerna. På framsidan har ju bröstmuskeln blivit väldigt misshandlad. Där har jag även ett stort sårområde som läkt ihop en del med vävnaderna under. Så han ägnade en lång tid åt att dra och sträcka området runt ärret för att göra hela den biten smidigare. Den ska ju inte sitta fast i underlaget eller muskeln. Han klämde även en del på ryggen och gav mig en strechövning. Kändes bra, trevlig och intresserad sjukgymnast. Nu ska jag tillbaks om en vecka.
I samråd med min favoritläkare tog jag 4 mg kortison igår och 2 mg idag. Inhallerar också Pulmicort vid ett tillfälle ytterligare. Känner mig väldigt restriktiv när det gäller kortisonet, men om det kan göra mina lungor bättre så testar jag gärna. Det är ju verkligen ingen hög dos om man jämför med vad jag stoppat i mig i våras. Jag tycker faktiskt att lungerna känns bättre idag, men långt ifrån bra.
På plussidan ligger: Oxfilé och Châteauneuf-du-Pape på restaurang Sand i Båstad SPA-dag på Hotel Skansen och kvalitetstid med min man Att efter 10 år som gift (tillsammans 13 år) inse att man forfarande är kär i sin man Att få en superfin present (underkjol från Odd Molly, så fiiiiin) från en kär vän (tack söta Jennie) Att komma hem och en stor blombukett står på bordet (tack Linda) Ett helt gäng hantverkare som fixat fasad, panel och vindskivor på två dagar (i stället för att dra ut på det i veckor) Att det regnar på ett skönt sätt och gräset därför börjar finnas till igen
På minussidan ligger: Att behöva åka hem från Båstad för att man måste gå till en läkare när man tror att man har lunginflammation (vilket det inte var), eller något värre, fast det nog bara är astma som aldrig går över. Att ha skitont i ryggen så att det känns som en kniv körs in när man nyser (ska till sjukgymnast i morgon) Att ha gått upp sex kilo på grund av östrogenhämmande läkemedel (Femar) när man redan är fet. Kände inte att jag behövde dessa extrakilo. Men nu ska Viktväktarna få några extraslantar i kassan. Att vi inte har något varmvatten och jag skulle vilja duscha men inte är någon självplågare (reparatör kommer i morgon). Att ogräset växer.....
Idag firar vi 10 år som gifta, min lille man och jag. Dagen till ära har vi varit på spa på Skansen i Båstad. Lunch, bad i pool, varmt bad, lugn och ro och behandling från topp till tå. Martin fick en kur som heter "En ny man", men inte tusan kom det ut någon ny man från det rummet.....
Kvällen spenderar vi hos min syster som bjuder på middag.
Den stora dagen, den 11 augusti 2000, var en fredag. Vi gifte oss i Vellinge kyrka och hade middagen på Hantverksgården. Bröllopsnatten tillbringade vi på Hotel Mäster Johan, där vi större delen av natten satt i baren och pratade med våra Engelska/Amerikanska vänner som också bodde på hotellet. Väldigt romantiskt...
Det var ett år med många bröllop att springa på.
Då det begav sig...
Jag tyckte verkligen att det var kul att gifta sig.....
Linda och Tina gör ett bejublat och oförglömligt framträdande som mössen i Askungen.
Tjugo grillsugna personer tog sig till Gästis på fredagkvällen. Det vankades grillbuffé, och det var gott. Trevligt sällskap och en riktigt duktig sångare som underhöll oss gjorde kvällen.
Vi vuxna åt och drack och de små sprang runt i parken som yra höns.
Kvällen avslutades hemma hos med lite bubbel och nostalgitripp i Spotify.
Mycket praktiskt fordon att frakta en fyra-åring och en fem-åring på. Också bra med en tioåring som föser på.
Vi var nere hos familjen Dahlström som flyttar från Håslöv till centrum om en vecka. Där målades det för fullt. Kul för killarna att de flyttar hit eftersom båda har varsin kompis/klasskamrat i familjen.
I måndags bar det av mot Norrköping till Martins barndomskompis Jonas, hans fru och deras tre barn.
Vi startade på förmiddagen och som första etapp valde vi Knisslinge och Wanås slott. Vi tog en lång tur i parken där de ställt ut "konstverk". Och så lite picnic på det. Väldigt vackert slott, väldigt vacker park. Men ack, vilket oattraktivt samhälle Knisslinge är. Jag är ledsen alla Knisslingebor, men ni måste göra något åt det.
Jättestora, röda bollar uppe i träden
En jättestor sten
Ett hus utan väggar
Killarna, på en helt vanlig stubbe
Efter picnic bar det av mot Osby och Brios Lekoseum. Alltså ett leksaksmuseum. Många gamla leksaker som skapade minnen där.
Stilsäkert dockskåp med designklassiker av Arne Jacobsson; Ägget, Svanen.....
Vi var framme i Norrköping framåt kvällen och då väntade middagen på oss.
I tisdags gick vi på Kolmården. Har faktiskt aldrig varit där. Den stora behållningen var Delfinshowen, regiserad av Markoolio minsann. Det är något rörande med delfiner, de är så duktiga, så kloka, och utstrålar godhet. Vi fick även erfara hur det går till när man gör delfinbebisar. Hm, det blev liksom lite barnförbjudet då vi tittade på delfinerna i deras stora tank innan showen.
Tjoflöjt. Där hoppar de!
Turen på själva djurparken var inte jätteupphetsande. Det var lite som Skånes Djurpark på anabola. Tror det var väldigt blyga djur. Fick leta för att hitta dem.
Miljarder flugor kan inte ha fel. Bajs är gott! Verkar noshörningarna också tycka.
Schimpans petar i vattnet med en pinne
Allra sist på dagen tog vi safarituren med egen bil. Det är sista året man får köra egen bil genom safariområdet. Från och med nästa år går turen med linbana. Vilken tur. Att man inte får köra igenom området. Det var kö hela vägen, snacka om avgaser. Stackars djur. Vi fick dock se en del bergsgetter, giraffer och lejon och annat som hör parken till.
En varg strosade förbi
En giraff
Hoppsan vad jag var trött på kvällen efter det här äventyret. Stel i kroppen och trött i musklerna.
På onsdagen bar det av hemåt. Vi började med att stoppa i Berg vid Göta kanal och se hur båtarna slussades in. Faktiskt väldigt intressant att se hur det går till. Tänk att slussarna byggdes vid 1800-talets början.
En sluss och en rumpa i blickfånget
Spännande....
Nästa etapp på vår femtiomilafärd var Brahehus, en ruin längs E4-an.
Spännande ruin att vimsa runt i. Tills det började regna.
Och äntligen kom vi sedan då till Gränna. Polkagrisarnas hemstad. Naturligtvis tittade vi på själva tillverkningen, men framför allt gjordes inköp. Sedan satt de två små och mumsade hela vägen hem.
En sockerbagare här bor i staden....
En glass på ett fik hann vi också med
Oj, oj, oj, vad vi är trötta på de små rösterna nu när vi kommit hem. Har varit mycket: "När är vi framme?" längs vägen. Ungefär de sista tjugo milen.
Arvid fick en SvamBob-tidning att roa sig längs med vägen. Med tidningen följde dessa simglasögon. Han är helnöjd. Observera ögonfransarna.
Både i går och i dag har jag varit hysteriskt trött. Tagit en kort tupplur på dagen men inte orkat göra något vettigt. Undrar om det är biverkningar från strålningen som kommer nu. Det sägs ju att man kan må sämre under två veckor efter avslutad strålning. Så fruktansvärt tråkigt att vara trött. Huvudet vill mycket men kroppen orkar ingenting. Livet är som en berg och dalbana. Ömsom mår jag toppen, pigg som en lärka och orkar med massor. Helt plötsligt är jag helt övertrött, orkar ingenting, vill helst ligga i soffan. Likadant är det med psyket. Tillförsikt till livet varvas med dödsångest. Just nu är den biten under kontroll. Kaxigt ser jag mig själv i ett långt perspektiv, med ett långt liv. Det är skönt. Vill bara bli pigg igen så att det här långa livet kan levas.
Här skriver jag om livet. Så som det är. Det är fyllt av man och barn, hus och hem, trädgård, vänner, resor, jobb, lite cancer och en del reflektioner.
Välkommen in!
