En mindre bra början
Det nya året hade en riktig överrasning i beredskap till mig. En överraskning som jag definitivt INTE vill ha.
Jag har fått mens.
Inte helt lyckat för någon med en östrogenkänslig bröstcancer i bagaget. Inte alls. Definitvit fel när man äter Femar som ska ges till kvinnor efter klimakteriet.
Det här förklarar att jag senaste tiden inte haft så många vallningar (nästa inga). Jag mitt nöt trodde att min kropp börjat anpassa sig. Så fel. Så fel.
Det förklarar också att jag, för två veckor hade superont på höger sida om kroppen. "Ungefär som ägglossning, men det har jag ju inte längre". - Jomenvisst!
Det förlklarar att jag överhuvudtaget kännt lite olika typer av aktivitet i min mage som inte hör dit.
Och det förklarar gårdagens ganska rejäla attack av ögonmigrän. När jag får det av den dimensionen har det nästan alltid berott på kraftiga hormoniella svängningar. Som när jag fick barn tex.
Ja, nu har jag svaret på alla dessa förändringar.
Det blir till att ringa till onken i morgon och berätta att det omöjliga inträffat. Det blir väl sprutor nu direkt och sedan till att operera ut äggstockarna. Skit också, jag var ju så nöjd att slippa allt det där. Att min kropp självmant gått i vila.
Är det någon mer där ute som råkat ut för det här dilemmat?????
Ah, nej! Nu kom jag på en sak till. Jag har inte längre ont i mina höfter och har inte heller längre hälsporre på någon av mina fötter. Detta dök ju upp ungefär i början av min antihormoniella behandling. Och har envist stannat kvar. Att det nu försvunnit har jag tillskrivit min nya kolhydratfria, antiinflammatoriska diet. Men såklart är det pga av det förändrade hormoniella läget som är grund till förbättringarna. Skit också!
Och nu har jag dessutom ont i magen som en tonåring. Grrrrrrrr.
Jag har fått mens.
Inte helt lyckat för någon med en östrogenkänslig bröstcancer i bagaget. Inte alls. Definitvit fel när man äter Femar som ska ges till kvinnor efter klimakteriet.
Det här förklarar att jag senaste tiden inte haft så många vallningar (nästa inga). Jag mitt nöt trodde att min kropp börjat anpassa sig. Så fel. Så fel.
Det förklarar också att jag, för två veckor hade superont på höger sida om kroppen. "Ungefär som ägglossning, men det har jag ju inte längre". - Jomenvisst!
Det förlklarar att jag överhuvudtaget kännt lite olika typer av aktivitet i min mage som inte hör dit.
Och det förklarar gårdagens ganska rejäla attack av ögonmigrän. När jag får det av den dimensionen har det nästan alltid berott på kraftiga hormoniella svängningar. Som när jag fick barn tex.
Ja, nu har jag svaret på alla dessa förändringar.
Det blir till att ringa till onken i morgon och berätta att det omöjliga inträffat. Det blir väl sprutor nu direkt och sedan till att operera ut äggstockarna. Skit också, jag var ju så nöjd att slippa allt det där. Att min kropp självmant gått i vila.
Är det någon mer där ute som råkat ut för det här dilemmat?????
Ah, nej! Nu kom jag på en sak till. Jag har inte längre ont i mina höfter och har inte heller längre hälsporre på någon av mina fötter. Detta dök ju upp ungefär i början av min antihormoniella behandling. Och har envist stannat kvar. Att det nu försvunnit har jag tillskrivit min nya kolhydratfria, antiinflammatoriska diet. Men såklart är det pga av det förändrade hormoniella läget som är grund till förbättringarna. Skit också!
Och nu har jag dessutom ont i magen som en tonåring. Grrrrrrrr.
