Fluffy Molntuss

Idag var det då dags för ettårsbesök på onkologen. Ångesten var riktigt stor denna gången. Jag frågade Martin i går: - Hur handlar man kläder till ett bröllop när man precis fått veta att man ska dö? Ingen populär fråga. Men sådant som jag ibland tänker.

Jag var ju på skiktrönten av thorax och buk för 10 dagar sedan. Tog blodproverna i fredags. Och idag var det då dags för återbesök. Min ordinarie doktor har slutat och jag fick då i stället en doktor som heter Martin. Honom träffade jag förra året på biverkningskontroller efter cellgiftsbehandlingar. Det var också han som tog beslutet om att inte ge mig sista behandlingen.

Nåväl, så var jag då där idag. Vi hälsade, han tog upp min journal på datorn och sa direkt: - Dina blodprover såg fina ut, inget konstigt där. Din skiktröntgen visade inte på något heller, varken på lungorna, i levern eller skelettet. Det är där metastaser har en tendens att bosätta sig. Så skönt att han inte drog ut på det. Pang på bara.

I och med att jag har problem med min mage. Lite smärta och lite svullnad på framför allt höger sida, var jag såklart orolig för vilka fynd som skulle göras. Men inget alls. Däremot fanns ett bifynd, några cystor i njurarna. Men vad jag förstår är det sånt vi bär på utan att veta om det (i vanliga fall).

Det var ju tredje gången jag gjorde en datortomografi på mina lungor eftersom det vid första tillfället hittades några mystiska fläckar på högra lungspetsen och lungsäcken. Eftersom man inte kunde utesluta att det var metastaser har jag fått följa upp det nu vid två tillfällen med 8 månaders mellanrum. Martins kommentar till det idag var att han tyckte att vi skulle lämna det. Ingen förändring som var något att prata om, det var inte större än sist. Så då är det väl kanske den där lunginflammatione för fyra år sedan som ställt till det.

Vi pratade även om mina hormonbehandlingar. Jag får ju en spruta med Zoladex en gång var fjärde vecka samt en tablett Femar om dagen. Mina stackars äggstockar ofinns skulle man kunna säga. Var ju hos gynekologen som konstaterade att de numera är som russin.

Martin ställde frågan idag om jag inte kunde tänka mig att operera bort dem. För som han sa: - Jag vill helst inte att det ska cirkulera en massa östrogen i din kropp efter avslutad behandling. Vi diskuterade lite fram och tillbaks om detta. En fråga som kom upp var om narkos var lämpligt för mig som har hjärtsvikt.

Nåväl, han tittade på mina hormonvärden som togs i juni och blev direkt frågande till varför jag överhuvudtaget fick Zoladex, eftersom dessa värden visade på att jag redan var i klimakteriet (pga cellgifterna då). Så nu har vi en ny strategi. Jag ska, i stället för att ta en spruta var fjärde vecka, ta blodprover. Om hormonvärdena går upp får vi påbörja behandling igen. Om inte så visar det att jag fastnat i klimakteriet och inte kommer tillbaks till normal östrogennivå igen.

Anledningen till att det är så viktigt att vara i klimakteriet är att det är en förutsättning för kunna ta Femar, som är en väldigt bra antiöstrogen behandling. Och en bra antiöstrogen behandling är viktig då min tumör var extremt östrogenkänslig.

Okej. Nästa kapitel som avhandlades var min Port-a-cat. Han skrev en remiss för att få den bortopererad. Det ska bli så skönt att bli av med eländet. Men, tyvärr är väntetiden lång. Det är insättning av PAC som prioriteras. Inte borttagandet. Och det är ju självklart viktigast.

Vi pratade inte så mycket om prognos. Varje gång jag tar upp det med en läkare så blir de lite svävande pga av spridningen jag hade till lymfkörtlarna. Jag ser väldigt positivt på att, inte bara ha klarat mig i ett år, utan dessutom ha genomgått en positiv skiktröntgen. Men, han menar att jag nog ska kunna andas ut rejält efter två till tre år. Och tiden går ju fort.

Sist blev jag undersökt rent fysiskt. Han frågade om jag ville genomgå rekonstruktion och sa att det som då är aktuellt är diep lambå eftersom jag blivit strålad. Det innebär alltså att man skär bort ett stycke hud och fett från magen och sätter fast det som ett bröst. Ska tydligen bli riktigt fint resultat. I vilket fall som helst dröjer det minst ett år innan det är dags och jag måste gå ner minst 15 kg också. Egentligen de kilo jag lagt på mig från Taxoterebehandling och antihormonbehandlingen startade.

Pust.

Efter läkarbesöket stack Martin och jag iväg och åt lunch tillsammans. Ja. Min man alltå, inte min doktor. Blir lätt lite förvirrande.

Efter lunch var det dags för upptitreringmöte hos hjärtsköterskan. Mitt blodtryck ligger nu rekordlågt på 125/75 med en puls på 80. Helt normalt alltså. Nu ska jag öka på betablockaden, dubblera dosen. ACE-hämmaren är redan uppe i maxdos.

Vilken dag! Nu är det verkligen dags att knoppa in. I morgon väntar jobbet!