Tiden....
Tiden bara springer iväg. Så mycket som ska göras, så lite tid. Brukar få höra att jag inte ska göra så mycket. Men jag vill ju. Jag vill jobba. Jag vill fixa till vårt hus. Jag vill umgås med våra vänner. Har märkt att jag får tydliga stressymtom. Det är inte lätt för en cellgiftsskadad hjärtpatient..........
Nu är jag i alla fall inte dödstrött, så som jag var tidigare. Fick veta att jag kunde bli det när jag trappade upp medicinerna för hjärtat. Jo. Trött var jag. Kunde lägga ner huvudet på skrivbordet och sova utan problem. Och det, det är inte helt normalt.
Men stressad blir jag. Och lite arg. Sådär som man blir när man har PMS (vilket jag av förklarliga skäl inte upplevt det senaste året). En sån där märklig ilska som när man står mitt i det och morrar, tänker inom sig att: - Nu får du väl ändå tagga ner. Och det är oftast inte människor jag blir arg på. I går var jag urförbannad på en tejprulle.
Men. Jag har kommit till insikt. Jag var först lite orolig för min hjärna. Lättirriterad och kort minne. Naturligtvis finns oron alltid där, det heter ju att det först tecknet på en hjärntumör är en personlighetsförändring. Och jag känner inte alltid igen mig själv. Men nu har jag insett att det är stress det handar om. Min hjärna kan inte hantera allt som händer omkring mig. Jag har svårt att koordinera mitt liv och de olika faktorerna som är viktiga för mig. Jag jobbar som sagt 75% och pendlar 8 mil varje dag. Jag har också två barn som visserligen är exeptionellt ocurlade (finns det som ett ord?) men som naturligtvis kräver sin tid. Sen har vi ett hus som jag vill ska vara i bra skick. Därför hittar jag alltid på dumma aktiviteter som ska förbättra interiören. Som nu senast kök och groventré. Sen älskar jag att ha gäster och umgås med mina vänner. Vill gärna då att det ska vara fint hemma och att maten ska vara vällagad. Och herreguuuuud! Nu ska man börja med trädgården också, det slapp man i alla fall i vinter.
Ytterligare en stressfaktor (och den här vill jag inte ha i mitt liv, till skillnad från tidigare nämnda) är alla besök på sjukhuset. Det tar liksom aldrig slut: Blodprov, Onkolog, spruta i magen, Gynekolog, Sjukgymnast, blodprov, Kardiolog, Kiropraktor, hämta kontrastvätska, CT, slätröntgen, magnetröntgen, vårdcentral, blodprov. Också optikern och tandläkaren ovanpå allt detta. De56
Vilken tur att jag inte har överdrivet tidskrävande fritidsintressen......
Fast jag borde ju börja träna. Denna bit är ett ständigt dåligt samvete. Jag går just nu hos sjukgymnast för att få igång min kropp. Han vill att vi tar det lugnt. Jag vill vara färdig nu!
Nu är jag i alla fall inte dödstrött, så som jag var tidigare. Fick veta att jag kunde bli det när jag trappade upp medicinerna för hjärtat. Jo. Trött var jag. Kunde lägga ner huvudet på skrivbordet och sova utan problem. Och det, det är inte helt normalt.
Men stressad blir jag. Och lite arg. Sådär som man blir när man har PMS (vilket jag av förklarliga skäl inte upplevt det senaste året). En sån där märklig ilska som när man står mitt i det och morrar, tänker inom sig att: - Nu får du väl ändå tagga ner. Och det är oftast inte människor jag blir arg på. I går var jag urförbannad på en tejprulle.
Men. Jag har kommit till insikt. Jag var först lite orolig för min hjärna. Lättirriterad och kort minne. Naturligtvis finns oron alltid där, det heter ju att det först tecknet på en hjärntumör är en personlighetsförändring. Och jag känner inte alltid igen mig själv. Men nu har jag insett att det är stress det handar om. Min hjärna kan inte hantera allt som händer omkring mig. Jag har svårt att koordinera mitt liv och de olika faktorerna som är viktiga för mig. Jag jobbar som sagt 75% och pendlar 8 mil varje dag. Jag har också två barn som visserligen är exeptionellt ocurlade (finns det som ett ord?) men som naturligtvis kräver sin tid. Sen har vi ett hus som jag vill ska vara i bra skick. Därför hittar jag alltid på dumma aktiviteter som ska förbättra interiören. Som nu senast kök och groventré. Sen älskar jag att ha gäster och umgås med mina vänner. Vill gärna då att det ska vara fint hemma och att maten ska vara vällagad. Och herreguuuuud! Nu ska man börja med trädgården också, det slapp man i alla fall i vinter.
Ytterligare en stressfaktor (och den här vill jag inte ha i mitt liv, till skillnad från tidigare nämnda) är alla besök på sjukhuset. Det tar liksom aldrig slut: Blodprov, Onkolog, spruta i magen, Gynekolog, Sjukgymnast, blodprov, Kardiolog, Kiropraktor, hämta kontrastvätska, CT, slätröntgen, magnetröntgen, vårdcentral, blodprov. Också optikern och tandläkaren ovanpå allt detta. De56
Vilken tur att jag inte har överdrivet tidskrävande fritidsintressen......
Fast jag borde ju börja träna. Denna bit är ett ständigt dåligt samvete. Jag går just nu hos sjukgymnast för att få igång min kropp. Han vill att vi tar det lugnt. Jag vill vara färdig nu!
