Nya äventyr på sjukhuset
Har träffat min mycket trevliga sjuksköterska idag. Det var dags att tappa lymfvätska. Idag fick vi bara ut 3,5 dl och det över 8 dagar. Så det blir ungefär en halvering. En knapp a-kupa. Var inne en snabbis hos Veronica på Unica. Hennes kommentar var: Då har du gått ner lite idag då....
Det är positivt tänkande det!
Ringde onkologen idag också, jag känner att jag måste planera mitt liv. Kommer att bli kallad inom tre veckor. Högre prioritet var det inte på mig. När jag väl varit på läkarbesök tar det ungefär en vecka innan det blir dags. Så, jag har några veckor på mig att göra allt det där som ska göras..... Jobba, träna och skulle helst vilja hinna med diplomeringen i coachingen också. Hade varit skönt att bli klar med det. Men det känns ändå som om jag kanske skulle lägga det på is. Vi får se.
Igår kväll pratade jag med min favoritläkare. Mari alltså. Som vanligt mådde jag mentalt lite bättre efter att ha pratat med henne. Vi pratade om risken för spridning som ju är min största skräck. Spridd bröstcancer går inte att bota även om man kan leva länge. Mari tröstade mig med mina fantastiska värden (från blodproven alltså) som hon tittade på innan och menade att de inte indikerar några problem i kroppen alls. Och det är ju något att hålla fast vid.
Min sjuksköterska frågade idag om jag jobbade inom vården. Eh? Ja, hon tyckte att det upplevdes som det. Ah, nej, säg inte att jag är sådär jobbig med mina frågor och resonemang. Sen fick jag höra att hon tyckte jag verkade väldigt pigg (som en 80-åring?) och glad. Och det känns ju kul. Att man inte uppfattas som sju sorger och bedrövelser. Det gör ju inte världen bättre.
Kram på er och tack för idag....
Nu blir det våffelbak (ja, måste ju tänka på vikten..).
Börjar tröttna på den här byggnaden.....
Det är positivt tänkande det!
Ringde onkologen idag också, jag känner att jag måste planera mitt liv. Kommer att bli kallad inom tre veckor. Högre prioritet var det inte på mig. När jag väl varit på läkarbesök tar det ungefär en vecka innan det blir dags. Så, jag har några veckor på mig att göra allt det där som ska göras..... Jobba, träna och skulle helst vilja hinna med diplomeringen i coachingen också. Hade varit skönt att bli klar med det. Men det känns ändå som om jag kanske skulle lägga det på is. Vi får se.
Igår kväll pratade jag med min favoritläkare. Mari alltså. Som vanligt mådde jag mentalt lite bättre efter att ha pratat med henne. Vi pratade om risken för spridning som ju är min största skräck. Spridd bröstcancer går inte att bota även om man kan leva länge. Mari tröstade mig med mina fantastiska värden (från blodproven alltså) som hon tittade på innan och menade att de inte indikerar några problem i kroppen alls. Och det är ju något att hålla fast vid.
Min sjuksköterska frågade idag om jag jobbade inom vården. Eh? Ja, hon tyckte att det upplevdes som det. Ah, nej, säg inte att jag är sådär jobbig med mina frågor och resonemang. Sen fick jag höra att hon tyckte jag verkade väldigt pigg (som en 80-åring?) och glad. Och det känns ju kul. Att man inte uppfattas som sju sorger och bedrövelser. Det gör ju inte världen bättre.
Kram på er och tack för idag....
Nu blir det våffelbak (ja, måste ju tänka på vikten..).
Börjar tröttna på den här byggnaden.....
