Övernattning på sjukhuset
Igår var det då ettårsdagen för mitt högra brösts frånfälle. Tänk vad tiden går. Ett år sedan de skar ut mina äckliga stora tumörer och mina stackars angripna lymfkörtlar. Ett år sedan jag blev platt som en pannkaka på högra sidan. Just när jag börjat uppskatta "det gud gav mig". Ett år är något av en milstolpe för mig när det gäller återfallsoro. Hoppas det håller i sig.
Igår åkte Martin in igen med vår äldsta son till sjukhuset. Där satt de på Malmös nya fina akut medan mamman roade sig på tjusigt julbord på Grand i Lund. Framåt halvfyra blev han avlöst (efter att jag tagit de regelbunda blodproven) av mig. Nils hade då blivit placerad på barnkirurgiska avdelningen i samma hus som jag själv var inlagd för ett år sedan. Vi misstänkte ju som bekant blindtarmsinflammation redan tidig torsdag morgon. Synd bara att läkarna behövde nästa två dygn till på sig att tycka det samma. Han blev klämd och känd på när han var på akuten och sedan vidareskickad. En kirurg skulle känna på honom också för att sedan ta ett beslut. De trodde att han skulle komma vid sextiden. Det lät ju bra. Han kom halv elva.
Men sedan gick det undan. När han väl tog beslutet att gå in med kamera för att se om blindtarmen var inflammerad så tog det en timme tills Nils var sövd. Att sitta bredvid och se sin förstfödde son släcka sina små ögon är bara för mycket. Han fick inget lugnande innan, bara låg, lugn som en filbunke (varför säger man så förresten?) på sin bår och väntade. Han ville verkligen bli opererad.
Sedan började väntan. Klockan ett på natten var operationen klar och kirurgen kom ut och berättade att det mycket riktigt var blindtarmen, den var inflamerad men inte sprucken. Det var ju bra. Sprucken innebär intravenöst penicillin i tre dagar. Sedan fick jag vänta på sköterskan från uppvaket som skulle meddela när han vaknat så att jag kunde komma och sitta vid honom. Det tog nog trekvart ungefär.
När jag kom upp hade han somnat om igen. Han sov lugnt och skönt med jämna fina andetag. Efter ytterligare några timmar lyckades vi väcka honom. - Var det blindtarmen, var nästan det första han sa. När han hörde att det var så, gjorde han segertecken. Jag förstår honom. Jobbigt om det varit något annat och ändå fått gå igenom allt detta. Lika bra att bli av med det lilla bihangen direkt nu då.
Nåväl, halv fem var vi tillbaks på rummet och han somnade nästan direkt. Jag somnade äntligen vid fem. Klockan åtta vaknade vi igen. Nu mådde han bra igen men hade såklart ont i magen.
Efter avlösning av Martin vid halv 12 är jag tillbaks hemma och ska nu ta mig en liten tupplur.
Nu hoppas vi på att han får komma hem i dag. Om inte är det Martins tur att uppleva en natt på sjukhuset.