Viktfixering
Två gånger i mitt liv har jag fått riktigt jobbiga besked. Båda gångerna har jag blivit tillfrågad om min vikt.... och jag har tvekat. Är det friskt?
1999. Min äldsta son ska födas. Efter fem timmars värkarbete meddelar läkaren att "han har väldigt dåliga hjärtljud, pulsen har gått ner". Jag måste förlösas med urakut kejsarsnitt. Jag förs i ilfart till operationsrummet. Narkosläkaren frågar efter min vikt (för mängden narkos). Jag tvekar. Ska jag säga 79 kg som jag väger hemma, eller 81 som jag väger hos barnmorskan. Fattar ni, att jag för någon sekund tvekar om vilken vikt jag ska säga? Jag sa i alla fall 81 kg så att narkosen skulle ta ordentligt... (jag tror verkligen inte att två kg gör någon större skillnad).
Tio år senare. 2009. Jag sitter på sjukhuset och har precis fått ett jobbigt besked. Du har en cancertumör (två faktiskt). Ett par minuter senare ska jag fylla i ett formulär inför operation. Jag ska ange längd och vikt. Jag fyller i en siffra och säger till sköterskan att jag brukar ligga däromkring. "Men vi kan väga dig nu", säger sköterskan, "så vet vi exakt". Jag tackar nej och säger att det jag skrivit stämmer bra. Varför tackade jag nej? Jo, man kan väl inte väga sig på eftermiddagen och fullt påklädd, heller! Hur skulle det se ut på vågen. Nej minsann, här vägs det på morgonen, utan kläder. Och hur friskt är detta? Först "Du har en cancertumör, ett par minuter senare: En inre viktdiskussion.
Gode Gud, ge mig en sund kroppsuppfattning!
1999. Min äldsta son ska födas. Efter fem timmars värkarbete meddelar läkaren att "han har väldigt dåliga hjärtljud, pulsen har gått ner". Jag måste förlösas med urakut kejsarsnitt. Jag förs i ilfart till operationsrummet. Narkosläkaren frågar efter min vikt (för mängden narkos). Jag tvekar. Ska jag säga 79 kg som jag väger hemma, eller 81 som jag väger hos barnmorskan. Fattar ni, att jag för någon sekund tvekar om vilken vikt jag ska säga? Jag sa i alla fall 81 kg så att narkosen skulle ta ordentligt... (jag tror verkligen inte att två kg gör någon större skillnad).
Tio år senare. 2009. Jag sitter på sjukhuset och har precis fått ett jobbigt besked. Du har en cancertumör (två faktiskt). Ett par minuter senare ska jag fylla i ett formulär inför operation. Jag ska ange längd och vikt. Jag fyller i en siffra och säger till sköterskan att jag brukar ligga däromkring. "Men vi kan väga dig nu", säger sköterskan, "så vet vi exakt". Jag tackar nej och säger att det jag skrivit stämmer bra. Varför tackade jag nej? Jo, man kan väl inte väga sig på eftermiddagen och fullt påklädd, heller! Hur skulle det se ut på vågen. Nej minsann, här vägs det på morgonen, utan kläder. Och hur friskt är detta? Först "Du har en cancertumör, ett par minuter senare: En inre viktdiskussion.
Gode Gud, ge mig en sund kroppsuppfattning!
