Fluffy Molntuss

Förra fredagen hade jag som bekant mina kära bröstsystrar här på besök. Annika och Elisabeth heter de, om nu någon har missat det...... Underbart att lära känna nya människor av en anledning (bröstcancer) och sen inse att man vill fortsätta umgås med dem av en annan anledning (mycket annat gemensamt). Jag hoppas vi har en mycket lång vänskap framför oss som kommer fortsätta långt efter vi alla tre är friskförklarade.


Mina vackra väninnor. Ignorera fanskapet till höger bara....
Tycker det är lite trist att vi alla måste ha samma frisyr....

Idag var det 11 år sedan jag fick mitt första barn. Nils föddes strax före klockan sex efter en dramatisk natt. Han blev förlöst med urakut snitt efter att det blivit risk för syrebrist för honom. Jag minns hur jag vaknade upp efter narkosen, såg Martin lite suddigt en bort bit, bärandes på en bebis. Min första kommentar var: - Är han normal? Charmigt va? Nåväl, åren har sprungit iväg och nu har det vuxit ut en härlig, lite galen, omtänksam, ansvarsfull och snäll person. Som dessutom redan har förmågan att förstå ironi och uthärda sjuka skämt. Det ska bli underbart att följa nästkommande 11 år. Tror att tonårstiden kommer att bli både spännande och svår (hade lite pre-teen-tendenser här i somras), men ser fram emot det.

Grattis min älskade första unge, idag på din 11 års-dag.


Det var en liten, liten människa.


Blueyes...


Och så här ser han ut idag. En minut efter att han vaknat (det hade inte jag uppskattat i alla fall). Bara bruna paket, ack, ack, stackars barn.

Tack alla söta för era kommentarer. Jag är på banan igen. Har bestämt mig för att ta det lugnt denna vecka men var inne om på jobbet idag för ett litet, litet möte. Jag var intitiativtagare till det så det kändes konstigt att inte närvara. I synnerhet som jag är både sammankallande och fördragande.... Men det var så härligt att träffa kollegorna.

Har hört från så många håll nu, att jag ska ta det lugnt. Så även från mina kollegor idag. Det är skönt att få så mycket förståelse. Det gör mig avslappnad och det värmer mitt hjärta.

Kram och godkväll

Som grädde på moset, lök på laxen, kaka på kaka, fick jag magsjuka i går kväll. Nu kan det bara bli bättre!

Idag har jag fått kur nr 10 med Herceptin. Innan dagens infusion fick jag "propplösare" i min port-a-cath, och efter att det fått verka i en halvtimme gick det att få ett backflöde. Aldrig annars blir man så glad när man ser blod! Skönt att PACen funkar igen.

I morgon är det ett år sedan jag gjorde min mammografi, ultraljud och punktion. Ett år sedan eländet började.

Jag är så glad att det värsta är över. Men jag längtar tills jag slipper Herceptinet var tredje vecka, tills min kropp börjar bete sig som om den var normal igen. Just nu känns det som om det mest är en kamp. Jag har inte skrivit på en vecka eftersom jag mest har velat gnälla och det är ju så tråkigt. Mår skit för tillfället och har sjukanmält mig på jobbet.

Förra söndagen fick jag en förkylning. En helt vanlig förkylning, tråkig men uthärdlig. Men något är tokigt med min kropp. En förkylning sätter hela mitt system ur spel. Jag jobbade tisdag och onsdag, men sedan var jag så trött, inte speciellt förkyld, men just trött, att jag inte jobbat sedan dess. Nu sitter det, som vanligt, i bihålorna. Jag har ont i huvudet och i den obligatoriska ryggen. Men framför allt är jag trött. Och jag är förbannat trött (!) på det.
Det är som om luften gick ur mig efter förra måndagens positiva besked. Det blev helt enkelt för mycket. Jag märker att jag har drabbats av stress-symtom. Kan ibland inte komma på vissa ord, blir stressad av för många ljud, vill helst inte gå ur sängen. Måste tacka nej till saker som jag vill, men förstår att jag inte kommer att orka med. Tråkigt helt enkelt. Det är i sådana här situationer som jag är tacksam för att jag har ett väldigt stabilt psyke och väldigt gott humör.

Nu får det vara nog!

I fredags träffade jag mina älskade bröstsystrar, Annika och Elisabeth. De var bjudna hem till oss på middag med familj. Elisabeths familj var magsjuk så hon kom själv. Lika underbart att träffas som vanligt! Så något är bra ändå.

Var iväg idag och gjorde lite ärenden. Tog en fika med Jennie och kom hem vid tretiden. Hela dagen har jag hållt mig i närheten av telefonerna. När jag kom hem passade jag på att ringa onkologens akutnummer redan medan jag satt i bilen. De tog ett besked. Jag han knappt in i huset förrän hemtelefonen ringde. Det var min doktor. Hon var väldigt ledsen för att jag fått vänta så länge. Tydligen hade de fått det första utlåtandet (från röntgenläkaren) den fjärde oktober. Hon skickade tillbaks och ville ha en ytterligare granskning utifrån det faktum att jag haft en kraftig lunginflammation. Det slutgiltiga beskedet hade det fått i torsdags. Så därför hade det tagit så lång tid.

Ja, ingen direkt förändring från förra gången jag röntgades. Jag har alltså milimeterstora förändringar på höger lungsäck och lungspets. De uppskattade att det var kanske en halv millimeter större än vid förra röntgen. De kan inte säga att det är ett ärr. Men inte heller att det är en metastas. En metastas är tydligen rundare i sin form och mer avgränsad. Denna förändringen är lite spretigare. Hade jag röntgat lungan efter lunginflammationen hade man ju vetat om det var pga det. Men det gör man ju inte alltid.

Så vi får ju förutsätta att det är ett ärr. Min doktor tycker att det vore konstigt om det var en metastas och att den då inte förändrats, vuxit eller krympt. Mest tänkte hon att den borde ha krympt pga all behandling jag fått.

Och visst vore det konstig att få en metastas exakt där jag hade min lunginflammation. Samma lunga, samma ställe på den lungan.

Så, härmed är det bestämt att jag är frisk.....

Mitt ont i ryggen var ju egentligen det jag var mest orolig för. Men det fanns inga mer kommentarer från röntgenläkaren, vilket ju måste innebära att de inte hittat något mer. Ryggontet tror min doktor härrör sig från både operation och strålning och det låter rimligt eftersom de ställen där jag har ont är kring hela revbenspaktetet på höger sida, det stramar och ibland är det som små nerver som spritter till. Jag måste mjuka upp, stärka och sträcka. Har bokat träning till på torsdag, styrketräning. Ska be om att få ett mer rehabiliterande program.

Jag vill passa på att tacka för alla positiva kommentarer efter mitt desperata förra inlägg.

Nu, en tur till IKEA.

Jag har ju som sagt ännu inte fått besked från min senaste skiktröntgen på thorax. Idag är det fyra veckor sedan röntgen genomfördes och för två veckor sedan sa jag till min sköterska att jag väntade på besked. Hon har gjort vad hon kunnat men min läkare har varit bortrest. I måndags när jag fick min Zoladexspruta sa min sköterska att min läkare var tillbaks så att jag borde få något besked under veckan.

Idag ringde jag till telefonsvararen på cytostatikamottagningen/onkologen.

Efter middagen satt Martin och jag och pratade om att det var konstigt att jag inte hört något alls från dem idag. Jag tittade på telefonen och såg att där fanns ett missat samtal vid 20 över fyra. Frågar därmed äldsta sonen om någon ringt och sökt mig. Det var det. Men han kom inte ihåg namnet, Men, sa han, hon sa att hon ringt på din mobil.

Hm. Inget missat samtal på mobilen från okänt nummer. Såg tidigare att där fanns meddelande på mobilsvaret men hade inte kunnat ringa dit. Något fel på nätet. Försökte därför en gång till. Och mycket riktigt. En av de andra läkarna, Lena, hade lämnat ett meddelande. Kontentan av det hon sa var att hon trodde att min läkare gett mig besked, att de inte hade glömt bort mig och att jag om jag hann, innan de gick hem, kunde ringa tillbaka.

Det här var det värsta som kunde hända (nej, värre hade såklart varit att få ett dåligt besked). Spekulationerna kom i full gång. Jag blir fullkomligt utmattad av att spekulera. Men det blev en del.

Spekulation nr 1:
Men om beskedet var positivt kunde hon väl bara sagt det på mobilsvaret.
Jag ringde min läkarkompis Mari och fråga henne rakt ut: - Om du skulle lämna ett viktigt besked till en patient, skulle du då göra det på telefonsvarare om det var positivt. - Nej, var hennes svar. Möjligen om det var mindre viktiga besked såsom svar på en bakteriodling vid en urinvägsinfektion. Däremot inte allvarligare frågor, även om de är positiva. (Här var hon kanske bara snäll, men det kändes bra att höra.)

Spekulation nr 2:
Läkaren lät lite ledsen på telefonsvaren. Lät lite beklagande. Det var nog ett dåligt besked hon hade.
Mari: - Klart hon lät beklagande. Hon skämdes väll å sin kollegas vägnar. Att du fått vänta så länge.

Spekulation nr 3:
Nu har det gått fyra veckor, om det var bra hade de nog gett mig besked mycket snabbare.
Nej, nej. Tvärt om, har jag lärt mig. De bra beskeden kan lätt komma i skymundan eftersom det är de dåliga som ska prioriteras.

Efter samtal med Mari (tack, tack, tack för att du finns) och sedemera samtal med Martin kom vi fram till positiva tankar.

Positiv tanke nr 1:
Det lät som om läkaren ville lämna ett besked. Inte sjutton tar man på sig att lämna besked till en annan läkares patient om det är ett dåligt besked. Ett bra besked är lättare att ta eftersom följdfrågorna inte blir så många.

Positiv tanke nr 2:
Man ringer väl inte en fredag kväll, strax innan man ska gå hem för att lämna ett dåligt besked. Det finns ju ingen uppföljningsmölighet då. Kanske skulle man behöva en kurator direkt. För att ta ett exempel. Det är ju faktiskt inte vilket besked som helst. Det är ju faktiskt ett besked om en förestående död.

Postitiv tanke nr 3:
Att hon ringer så sent på dagen för att lämna ett besked måste ju bero på att hon ville att jag skulle ha ett bra besked med mig inför helgen. Hade beskedet varit dåligt hade hon nog väntat till måndagen.

Positiv tanke nr 4:
Om man har ett dåligt besked att ge en patient, inte säger man väl då på telefonsvararen: - Om du hinner innan fem kan du ringa tillbaks.
Känns ju väldigt märkligt. Eller. Gör man det?


Ååååååh vad jobbigt! Hade varit så mycket bättre om hon inte alls ringt. Då hade jag mer gått och varit förbannad. Och ilska är så mycket bättre än dödsångest.

Jag har fått en award från Solrosen Annika, en av mina fina BC vänner. Jag blir alldeles rörd.

Annikas motivation:

Viktoria - Jag tycker om att läsa din blogg för att du ger mycket av dig själv,en mix av fakta och personliga reflektioner. Du skriver väldigt igenkännande och jag småler åt många av dina inlägg. Härligt med din positiva attityd. Tillsammans är vi starka!

Och nu ska jag svara på tre frågor:

1. Vad känns viktigt för dig?
Viktigt är att få må bra, vara nära min familj och mina vänner och få lov att ha mitt goda humör i behåll.

2. Vilken är din älsklingsfärg?
Beror lite på vad färgen sitter. När det gäller kläder har jag alltid haft mycket svart och vitt, men har nu insett att färg är ganska kul. Tror det har blivit mer rosa både i babyrosa och puderrosa. Nu i höst har jag en del mullvad också. När det gäller heminreding är det mycket.....vitt och svart...... Gillar också svarta pasteller (gråaktiga alltså).

3. Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?

Elisabeth - Bara 33 år gammal fick Elisabeth en aggressiv HER2-positiv bröstcancer. Elisabeth låg ca 2 månader före mig i behandling och när jag skulle börja med mina första cellgifter satt jag och googlade på biverkningar. Då hittade jag Elisabeths blogg. Jag skrev ett inlägg på hennes blogg som hon svarade på ganska omgående och sedan har det bara rullat på - jag har fått en fantastisk vän som jag inte bara delar BC med utan humor, galenskap och många värderingar. I sin blogg har Elisabeth på ett intressant och detaljerat sätt beskrivit sin resa. Hon har inte bara återgivit fakta utan även släppt in oss i sitt innersta rum och fått ta del av hennes känslor.

Annika - Annika är också ung och har diagnostiserats med en trippelnegativ bröstcancer. Hon har förmågan att uttrycka sina känslor och ta med oss på en riktig berg-och-dalbana. Men, det som är så fantastiskt är att hon alltid kommer tillbaks till det positiva och utstrålar sådan kraft och styrka som man inte tror är möjlig. Det är underbart att ha hittat ytterligare en vän som man kan älta, älta och ..... älta tillsammans med men samtidigt ta tillvara på humorn och guldkornen i livet.

Linda - Ytterligare en ung småbarnsmamma men med varianten inflammatorisk bröstcancer. Linda blev klar med sin strålning nästan samtidigt som jag. Efter att ha haft väldigt ont i ryggen fick hon till slut beskedet att cancern spridit sig. Trots smärta och det ena tråkiga beskedet efter det andra kämpar Linda på. Genom hennes blogg får vi ta del av hennes vardag, både ljust och mörkt. Hon är fantastisk på att beskriva vad hon går igenom och mixa det med trivialiteter som lättar upp livet. Trots att hon har det jobbigt utstrålar hon så mycket positivism, glädje och kärlek.

Detta är tre av många fantastiska tjejer på nätet som gett mig så mycket under detta året. Två av dem har jag träffat IRL. Det är fantastiskt att kunna dela erfarenheter med någon som vet vad det handlar om.

Nyss hemkommen från sjukhuset där jag fått spruta nr 2 av Zoladex. Nedräkningen kan börja. Bara 58 kvar.

Idag hade jag låtit Emblaplåstret sitta på i två timmar innan. Det kändes inte ett dugg att få sprutan. Förra gången hade jag plåstret på i bara en timme och då kändes det kan jag lova.

För er som inte vet är alltså sprutan till för att sätta äggstockarna ur funktion och alltså inte producera något hormon. Det är inte en vanlig spruta utan en ganska grov kanyl, tjock nog för att kunna spruta in ett litet implantat som är 1 cm långt och 1 mm tjockt.

På grund av diverse logistikproblem blev actilysbehandlingen av min port-a-cath uppskjuten till måndag om två veckor. Skulle egentligen fått den idag men eftersom jag var sent ute med att beställa hem min spruta (i torsdags) och inte fick ut den på apotektet förrän kl. 15.00 fick jag boka om min tid. Men nu har jag fått vårt lokala apotek att ta hem ett lager på sprutan så att jag bara kan gå dit och hämta ut när jag behöver. Där har vi fördelen med privatiseringen. De är så klart superangelägna om att jag går tillbaks till just deras apotek och köper min spruta (á 1500 kr) varje månad. Och då blir servicen därefter. Jag är i alla fall glad och nöjd.

Har sitter jag, med min laptop i knäet (som vanligt), Emblaplåster på magfettet och väntar på att åka in till sjukan för min Zoladexspruta.

Har haft en trött, småkrasslig och oinspirerad vecka. Hoppas denna vecka blir bättre. Ska jobba tre dagar och till helgen händer mycket skoj. På onsdag är det studiedag och då ska Nils och jag fixa tillsammans. Jag hoppas i alla fall det. Att han har lite tid med mig. Vissa dagar ser jag honom knappt.

Ägnade gårdagkvällen åt att styra upp på lillebrors rum. Rum är i detta fall i pluralis. Han har både sitt sovrum och sitt lekrum. Ändå lyckas han bygga stora legokonstellationer i köket, StarWars attacker i vardagsrummet och tornbyggen av Kapplastavar i Nils rum. Att två barn kan vara så olika. Tittar man in i Storebrors rum är allt tiptop (är det inte det, beror det på en viss liten individ). Han till och med bäddar a la sängbutik. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag som själv är ordningsfreak fått ett sådant barn. Men sen kommer vi till lillebror då. Som jag nämde, jag ägnade gårdagskvällen åt att styra upp på hans rum........

De är kanske olika de två. Men älskar dem gör jag oavsett, de är mina och det finns så mycket gott i dem.

Nåväl, efter att fixat på lillebrors rum kom jag in i någon sorts rensningsfas och fortsatte av bara farten. När det väl var läggdags för mig insåg jag att jag var speedad och det tog mycket riktigt några timmar att somna. Så irriterande.

En anledning till insomningsproblemet kan vara att jag var hungrig. Inte bra att försöka somna på hungrig mage. Men jag försöker ju som sagt tappa lite övervikt och kör en strikt diet. Nu ligger jag på minus 4,5 kg. Det där halva kilot är viktigt att ta med...... (bara 20 kvar, jippie...)

Vi (jag och barnen, pappan var på herrmiddag) var på bio i lördags och såg Toy Story 3 i 3D. Väldigt bra och gripande på slutet. Filmen handlar om samma leksaker som tidigare men som nu, sedan ägaren blivit vuxen, rensats ut och blivit bortskänkta. Med dramatiska följder då såklart. Hörde en mamma på väg ut som sa: "Och jag som tänkte jag skulle rensa ut lite leksaker hemma...".

Har inte varit på topp idag. Segt att stiga upp. Segt att åka till jobbet. Segt att jobba. Är inne i en ny trötthetsperiod, skyller det på Herceptinet från igår, kanske är det det som är problemet. Hoppas det, för nu vill jag bli pigg igen.

Igår var jag väldigt effektiv på förmiddagen. Kl. 9.00 Herceptin. 10.30 Bentäthetmätning (var bra, inte benskör). 11.00 akupunktur (sista gången). Jag är så trött på alla dess sjukhusbesök. Har räknat ut att jag besökt sjukhuset närmre 100 gånger i år. Men nu ska jag inte dit förrän på måndag då jag ska Zoladexspruta och propplösare till min port-a-cath (Actilyse). Oj, vad jag skulle vilja bli av med min port-a-cath. Hade varit så skönt att bli av med eländet. Men, men, det är ju väldigt praktiskt vid Herceptininfusionerna. Så jag får nog stilla mig. Men sen ska den ut!

Och nej. Fortfarande inget besked om min röntgen.

Nåväl, efter detta låånga sjukhusbesök åkte jag och hämtade Arvid pass och sedan till Claeshallen. Massor med skräp sålde de där. Och det som inte var skräp var överprisat. Tråkigt. Någon som har tips på någon bra antikhandlare/kvalitetsloppis??

Ikväll har vi varit på homeparty, denna gång var det Anna som sålde inredning från Living and Room. Fina grejor och trevligt att träffa alla. Nu: Desperate Housewives.

Hade ledigt i går och passade på att röntga min port-a-cath.

Anledningen till att jag skulle röntga den är att det upptäckts att det inte fanns något backflöde i den. Då misstänks det att det sitter en fibrinstrumpa vid kateterns ände. Men, det kan ju vara något annat fel och det måste man ta reda på.

Irriterande typer där på röntgen. Kommer in ganska fort, då tittar röntgensköterskan (eller vad han nu var) på mig och säger: "Har du ingen nål i port-a-caten?" Eh, nä. Jag brukar inge gå omkring med det liksom. Så jag fick gå upp på onkologen och be dem sätta i en nål. De kunde kanske upplyst mig om detta innan så jag sluppit springa fram och tillbaks som ett skållat troll. Nåväl, på onkologen, eller rättare sagt cytostatikamottagningen är de alltid så hjälpsamma att de fixade det omedelbart. Sedan ner på röngen igen. Fick kontrast insprutat och under tiden tog de röntgenbilder. Allt såg bra ut. Alltså, högst sannolikt fibrin. Det innebär att jag kan få en "propplösare" för det efter min Herceptininfusion på måndag.

När jag var uppe på onkologen pratade jag med min sköterska och nämnde det faktum att jag ännu inte fått besked på min thorax CT. Det är två veckor sedan och det tyckte hon var konstigt. Fast min doktor har tydligen inte varit inne så mycket. När jag sa till henne att jag var orolig sa hon: "Men, det behöver du inte vara." Hm. Säger hon så för att hon tror eller vet. Jag kan bara spekulera. Hon skulle i alla fall se vad hon kunde göra. Jag ska som sagt upp till dem på måndag igen. Men tydligen är min doktor inte inne nästa vecka heller. Så, vi får se. Ångest är det i alla fall.

Okej. Har ju kört lite diet ett tag nu. Är väldigt hungrig men blir motiverad av att väga mig. Idag stod vågen på minus 3 kg och lika mycket mindre i cm runt midjan. Det går framåt. Känns skönt att ta itu med problemet. Nu blir väl onkologen nöjd med mig kan jag tro. Mitt första viktmål är den vikt jag hade då jag började med behandling. Det är ytterligare sex kg från idag. Därefter skulle jag gärna gå ner 10-15 kg (helst 20, men man är väl realist).

Det där med vikt är intressant. Att man uppfattar andra på ett helt annat sätt än sig själv. När vi var och provade kläder i min vännina Veronicas butik suckar en av mina andra vänninor över att hon hade så tjocka ben. Veronicas kommentar var: "Men du, berätta inte det för någon så är det ingen som märker det!" Så rätt. Vi går omkring och beklagar oss över vår fetma, tjocka som smala, fast det är ingen annan som bryr sig. Det är bara vi själva som har problem med det. Och kan vi komma över den biten så är mycket vunnit.

Fast i mitt fall handlar det om hälsa. Kombinationen cancer och övervikt är inte överlägsen. Finns bättre sätt att kombinera egenskaper.....