Ångest och olustkänsla
Jag har ju som sagt ännu inte fått besked från min senaste skiktröntgen på thorax. Idag är det fyra veckor sedan röntgen genomfördes och för två veckor sedan sa jag till min sköterska att jag väntade på besked. Hon har gjort vad hon kunnat men min läkare har varit bortrest. I måndags när jag fick min Zoladexspruta sa min sköterska att min läkare var tillbaks så att jag borde få något besked under veckan.
Idag ringde jag till telefonsvararen på cytostatikamottagningen/onkologen.
Efter middagen satt Martin och jag och pratade om att det var konstigt att jag inte hört något alls från dem idag. Jag tittade på telefonen och såg att där fanns ett missat samtal vid 20 över fyra. Frågar därmed äldsta sonen om någon ringt och sökt mig. Det var det. Men han kom inte ihåg namnet, Men, sa han, hon sa att hon ringt på din mobil.
Hm. Inget missat samtal på mobilen från okänt nummer. Såg tidigare att där fanns meddelande på mobilsvaret men hade inte kunnat ringa dit. Något fel på nätet. Försökte därför en gång till. Och mycket riktigt. En av de andra läkarna, Lena, hade lämnat ett meddelande. Kontentan av det hon sa var att hon trodde att min läkare gett mig besked, att de inte hade glömt bort mig och att jag om jag hann, innan de gick hem, kunde ringa tillbaka.
Det här var det värsta som kunde hända (nej, värre hade såklart varit att få ett dåligt besked). Spekulationerna kom i full gång. Jag blir fullkomligt utmattad av att spekulera. Men det blev en del.
Spekulation nr 1:
Men om beskedet var positivt kunde hon väl bara sagt det på mobilsvaret.
Jag ringde min läkarkompis Mari och fråga henne rakt ut: - Om du skulle lämna ett viktigt besked till en patient, skulle du då göra det på telefonsvarare om det var positivt. - Nej, var hennes svar. Möjligen om det var mindre viktiga besked såsom svar på en bakteriodling vid en urinvägsinfektion. Däremot inte allvarligare frågor, även om de är positiva. (Här var hon kanske bara snäll, men det kändes bra att höra.)
Spekulation nr 2:
Läkaren lät lite ledsen på telefonsvaren. Lät lite beklagande. Det var nog ett dåligt besked hon hade.
Mari: - Klart hon lät beklagande. Hon skämdes väll å sin kollegas vägnar. Att du fått vänta så länge.
Spekulation nr 3:
Nu har det gått fyra veckor, om det var bra hade de nog gett mig besked mycket snabbare.
Nej, nej. Tvärt om, har jag lärt mig. De bra beskeden kan lätt komma i skymundan eftersom det är de dåliga som ska prioriteras.
Efter samtal med Mari (tack, tack, tack för att du finns) och sedemera samtal med Martin kom vi fram till positiva tankar.
Positiv tanke nr 1:
Det lät som om läkaren ville lämna ett besked. Inte sjutton tar man på sig att lämna besked till en annan läkares patient om det är ett dåligt besked. Ett bra besked är lättare att ta eftersom följdfrågorna inte blir så många.
Positiv tanke nr 2:
Man ringer väl inte en fredag kväll, strax innan man ska gå hem för att lämna ett dåligt besked. Det finns ju ingen uppföljningsmölighet då. Kanske skulle man behöva en kurator direkt. För att ta ett exempel. Det är ju faktiskt inte vilket besked som helst. Det är ju faktiskt ett besked om en förestående död.
Postitiv tanke nr 3:
Att hon ringer så sent på dagen för att lämna ett besked måste ju bero på att hon ville att jag skulle ha ett bra besked med mig inför helgen. Hade beskedet varit dåligt hade hon nog väntat till måndagen.
Positiv tanke nr 4:
Om man har ett dåligt besked att ge en patient, inte säger man väl då på telefonsvararen: - Om du hinner innan fem kan du ringa tillbaks.
Känns ju väldigt märkligt. Eller. Gör man det?
Ååååååh vad jobbigt! Hade varit så mycket bättre om hon inte alls ringt. Då hade jag mer gått och varit förbannad. Och ilska är så mycket bättre än dödsångest.
Idag ringde jag till telefonsvararen på cytostatikamottagningen/onkologen.
Efter middagen satt Martin och jag och pratade om att det var konstigt att jag inte hört något alls från dem idag. Jag tittade på telefonen och såg att där fanns ett missat samtal vid 20 över fyra. Frågar därmed äldsta sonen om någon ringt och sökt mig. Det var det. Men han kom inte ihåg namnet, Men, sa han, hon sa att hon ringt på din mobil.
Hm. Inget missat samtal på mobilen från okänt nummer. Såg tidigare att där fanns meddelande på mobilsvaret men hade inte kunnat ringa dit. Något fel på nätet. Försökte därför en gång till. Och mycket riktigt. En av de andra läkarna, Lena, hade lämnat ett meddelande. Kontentan av det hon sa var att hon trodde att min läkare gett mig besked, att de inte hade glömt bort mig och att jag om jag hann, innan de gick hem, kunde ringa tillbaka.
Det här var det värsta som kunde hända (nej, värre hade såklart varit att få ett dåligt besked). Spekulationerna kom i full gång. Jag blir fullkomligt utmattad av att spekulera. Men det blev en del.
Spekulation nr 1:
Men om beskedet var positivt kunde hon väl bara sagt det på mobilsvaret.
Jag ringde min läkarkompis Mari och fråga henne rakt ut: - Om du skulle lämna ett viktigt besked till en patient, skulle du då göra det på telefonsvarare om det var positivt. - Nej, var hennes svar. Möjligen om det var mindre viktiga besked såsom svar på en bakteriodling vid en urinvägsinfektion. Däremot inte allvarligare frågor, även om de är positiva. (Här var hon kanske bara snäll, men det kändes bra att höra.)
Spekulation nr 2:
Läkaren lät lite ledsen på telefonsvaren. Lät lite beklagande. Det var nog ett dåligt besked hon hade.
Mari: - Klart hon lät beklagande. Hon skämdes väll å sin kollegas vägnar. Att du fått vänta så länge.
Spekulation nr 3:
Nu har det gått fyra veckor, om det var bra hade de nog gett mig besked mycket snabbare.
Nej, nej. Tvärt om, har jag lärt mig. De bra beskeden kan lätt komma i skymundan eftersom det är de dåliga som ska prioriteras.
Efter samtal med Mari (tack, tack, tack för att du finns) och sedemera samtal med Martin kom vi fram till positiva tankar.
Positiv tanke nr 1:
Det lät som om läkaren ville lämna ett besked. Inte sjutton tar man på sig att lämna besked till en annan läkares patient om det är ett dåligt besked. Ett bra besked är lättare att ta eftersom följdfrågorna inte blir så många.
Positiv tanke nr 2:
Man ringer väl inte en fredag kväll, strax innan man ska gå hem för att lämna ett dåligt besked. Det finns ju ingen uppföljningsmölighet då. Kanske skulle man behöva en kurator direkt. För att ta ett exempel. Det är ju faktiskt inte vilket besked som helst. Det är ju faktiskt ett besked om en förestående död.
Postitiv tanke nr 3:
Att hon ringer så sent på dagen för att lämna ett besked måste ju bero på att hon ville att jag skulle ha ett bra besked med mig inför helgen. Hade beskedet varit dåligt hade hon nog väntat till måndagen.
Positiv tanke nr 4:
Om man har ett dåligt besked att ge en patient, inte säger man väl då på telefonsvararen: - Om du hinner innan fem kan du ringa tillbaks.
Känns ju väldigt märkligt. Eller. Gör man det?
Ååååååh vad jobbigt! Hade varit så mycket bättre om hon inte alls ringt. Då hade jag mer gått och varit förbannad. Och ilska är så mycket bättre än dödsångest.
