Publicerad 2011-05-27 17:35:00 i Allmänt,
Idag har jag agerat flyttgubbe. Fick besked vid lunch att vi ska få målat om rummen på vårt kontor. De kommer på tisdag. På måndag är jag inte här. Snacka om att jag fick eld i baken.
Vi är ett helt gäng som ska byta rum, och när vi ändå byter kommer även rummen att målas. Känns ju fräscht liksom.... Jag ska få ett dubbelt så stort rum, så jag är nöjd.
Så eftermiddagen har jag ägnat åt att packa ner i kartonger, plocka ner hyllor från väggarna och sätta små lappar med namn och rumsnummer på det jag roffat åt mig till mitt nya rum. Tänk att ha en soffa på rummet...... fast det blir det inte nu, det blir hårda konferensfåtöljer. Men det går lika bra.
Nu är jag svettig (kanske för mycket information...).
Publicerad 2011-05-27 11:39:39 i Allmänt,
Den bara låg där. Fläkte ut sig på bordet i all sin vaniljkrämiga härlighet. Frestades. Jag såg på den, stannade upp en sekund, tog min te-kopp och gick vidare in på mitt kontor.
Jag avstod fredagsfikat!
Publicerad 2011-05-23 18:00:00 i Allmänt,
Den stackars lilla hjärnskakade sonen ringer på förmiddagen från skolan. Han har fortfarande problem med hörseln på det ena örat och han tycker det är jobbigt på rasten när det är så stojigt. Det ekar i hans huvud då. Jag sa till honom att jag tyckte att han skulle gå hem. Det skulle han, sa han, men först ville han äta lunch.
Jaha, då har inte örat blivit bättre. Därför ringde jag till vårdcentralen för att få goda råd och eventuellt en läkartid. Beskrev för den trevliga sjuksköterskan vad som hänt. Hon konsulterade sin kollega också. Och nu känner jag mig som en väääääldigt dålig mor. Som låter det stackars barnet gå till skolan (men han hade liksom ett val).
Nej, tyckte sjuksköterskan, han ska vara hemma. Någon av oss skulle hämta honom på skolan och sedan vara hemma med honom, tyckte hon. Han skulle helst vara hemma från skolan resten av veckan. Med oss. Inte ensam. På torsdag skulle vi ringa igen om inte det konstiga i örat.
För det är trots allt en HJÄRNSKAKNING vi har att göra med. Ja. Visst. Jag håller såklart med. Men varför känns det nu som om socialen kommer att knacka på i kväll. De vet ju var vi bor liksom.
Publicerad 2011-05-22 22:32:26 i Allmänt,
Publicerad 2011-05-22 22:12:09 i Allmänt,
Det blev stort drama i fredags när äldsta sonen var ute med sina kompisar. Plötsligt ringer en av hans små vänner och berättar att Nils slagit huvudet i en sten. Vi far iväg för att hämta honom och sedan är det bara att köra in till akuten. Vi var egentligen på väg till min pappas kalas. Så planerna blev lite förändrade.
Han hade svingat sig i ett träd, tappat taget och trillat raklång på rygg. Precis där huvudet landade var en kant av gatsten. Denna sten skar upp ett fem, sex cm långt hål i hans huvud, ända in till skallbenet. Det såg inte alls bra ut så naturligtvis fick det sys. Med sju stygn minsann.
Han blev lite snurrig i huvudet, troligen en hjärnskakning. Men han var inte avsvimmad och har heller inte någon minnesförlust. Han tycker att han hör lite konstigt på högra örat, men fick också en rejäl smäll där.
Stackarn.
Publicerad 2011-05-16 23:44:58 i Bröstcancer,
Idag var det då dags för ettårsbesök på onkologen. Ångesten var riktigt stor denna gången. Jag frågade Martin i går: - Hur handlar man kläder till ett bröllop när man precis fått veta att man ska dö? Ingen populär fråga. Men sådant som jag ibland tänker.
Jag var ju på skiktrönten av thorax och buk för 10 dagar sedan. Tog blodproverna i fredags. Och idag var det då dags för återbesök. Min ordinarie doktor har slutat och jag fick då i stället en doktor som heter Martin. Honom träffade jag förra året på biverkningskontroller efter cellgiftsbehandlingar. Det var också han som tog beslutet om att inte ge mig sista behandlingen.
Nåväl, så var jag då där idag. Vi hälsade, han tog upp min journal på datorn och sa direkt: - Dina blodprover såg fina ut, inget konstigt där. Din skiktröntgen visade inte på något heller, varken på lungorna, i levern eller skelettet. Det är där metastaser har en tendens att bosätta sig. Så skönt att han inte drog ut på det. Pang på bara.
I och med att jag har problem med min mage. Lite smärta och lite svullnad på framför allt höger sida, var jag såklart orolig för vilka fynd som skulle göras. Men inget alls. Däremot fanns ett bifynd, några cystor i njurarna. Men vad jag förstår är det sånt vi bär på utan att veta om det (i vanliga fall).
Det var ju tredje gången jag gjorde en datortomografi på mina lungor eftersom det vid första tillfället hittades några mystiska fläckar på högra lungspetsen och lungsäcken. Eftersom man inte kunde utesluta att det var metastaser har jag fått följa upp det nu vid två tillfällen med 8 månaders mellanrum. Martins kommentar till det idag var att han tyckte att vi skulle lämna det. Ingen förändring som var något att prata om, det var inte större än sist. Så då är det väl kanske den där lunginflammatione för fyra år sedan som ställt till det.
Vi pratade även om mina hormonbehandlingar. Jag får ju en spruta med Zoladex en gång var fjärde vecka samt en tablett Femar om dagen. Mina stackars äggstockar ofinns skulle man kunna säga. Var ju hos gynekologen som konstaterade att de numera är som russin.
Martin ställde frågan idag om jag inte kunde tänka mig att operera bort dem. För som han sa: - Jag vill helst inte att det ska cirkulera en massa östrogen i din kropp efter avslutad behandling. Vi diskuterade lite fram och tillbaks om detta. En fråga som kom upp var om narkos var lämpligt för mig som har hjärtsvikt.
Nåväl, han tittade på mina hormonvärden som togs i juni och blev direkt frågande till varför jag överhuvudtaget fick Zoladex, eftersom dessa värden visade på att jag redan var i klimakteriet (pga cellgifterna då). Så nu har vi en ny strategi. Jag ska, i stället för att ta en spruta var fjärde vecka, ta blodprover. Om hormonvärdena går upp får vi påbörja behandling igen. Om inte så visar det att jag fastnat i klimakteriet och inte kommer tillbaks till normal östrogennivå igen.
Anledningen till att det är så viktigt att vara i klimakteriet är att det är en förutsättning för kunna ta Femar, som är en väldigt bra antiöstrogen behandling. Och en bra antiöstrogen behandling är viktig då min tumör var extremt östrogenkänslig.
Okej. Nästa kapitel som avhandlades var min Port-a-cat. Han skrev en remiss för att få den bortopererad. Det ska bli så skönt att bli av med eländet. Men, tyvärr är väntetiden lång. Det är insättning av PAC som prioriteras. Inte borttagandet. Och det är ju självklart viktigast.
Vi pratade inte så mycket om prognos. Varje gång jag tar upp det med en läkare så blir de lite svävande pga av spridningen jag hade till lymfkörtlarna. Jag ser väldigt positivt på att, inte bara ha klarat mig i ett år, utan dessutom ha genomgått en positiv skiktröntgen. Men, han menar att jag nog ska kunna andas ut rejält efter två till tre år. Och tiden går ju fort.
Sist blev jag undersökt rent fysiskt. Han frågade om jag ville genomgå rekonstruktion och sa att det som då är aktuellt är diep lambå eftersom jag blivit strålad. Det innebär alltså att man skär bort ett stycke hud och fett från magen och sätter fast det som ett bröst. Ska tydligen bli riktigt fint resultat. I vilket fall som helst dröjer det minst ett år innan det är dags och jag måste gå ner minst 15 kg också. Egentligen de kilo jag lagt på mig från Taxoterebehandling och antihormonbehandlingen startade.
Pust.
Efter läkarbesöket stack Martin och jag iväg och åt lunch tillsammans. Ja. Min man alltå, inte min doktor. Blir lätt lite förvirrande.
Efter lunch var det dags för upptitreringmöte hos hjärtsköterskan. Mitt blodtryck ligger nu rekordlågt på 125/75 med en puls på 80. Helt normalt alltså. Nu ska jag öka på betablockaden, dubblera dosen. ACE-hämmaren är redan uppe i maxdos.
Vilken dag! Nu är det verkligen dags att knoppa in. I morgon väntar jobbet!
Publicerad 2011-05-16 10:01:36 i Bröstcancer,
I höstas var jag på Lydiagården för så kallad rehabilitering......
I går träffades fem av oss igen. Så underbart roligt! Och så mycket hår! (En mycket viktig bit för en fd cancerpatient).
Perfekt att träffa likasinnade nu när det snart är dags för "det fruktade återbesöket". Vi var på
Tirups Örtagård som har så mycket fint och så goda kakor. Shoppade ingenting dock, kan däremot tänka mig att åka tillbaks en annan dag för just det.
Publicerad 2011-05-09 17:00:00 i Allmänt,
Så sprang den helgen iväg. En lugn och fin sådan. I alla fall för mig.
Fredag kvälls första del tillbringade Martin och jag i trädgården. Ja, jäklar, vad effektiva vi var. Lavendelhäcken strök med (förhoppningsvis överlever den), olivträd planterades om och jag han även med en tur till Vellingeblomman.
Halv nio dök de små grannarna upp. Trevlig avslutning på kvällen!
På lördagen var Karin och jag ute och åt och gick på bio. Hör inte till vanligheterna. Mysigt. Vi såg "
Water for elephants". En helt ok film, med mycket drama och romantik.
På söndagen var vi ute på bokskogen, Karin och jag, med våra minstingar som håller på att försöka lära sig spela golf. Det blåste rejält där ute, men var varmt och skönt. Senare på eftermiddagen tog vi en tur till Vindåkra där vi handlade lite och fikade. Så mysigt!
Annars använde vi dagen till att plocka undan från golvet i kök och vardagsrum eftersom det är dags för "den stora golvrengörningen". Idag kommer en kille och tvättar golven, i morgon återvänder han (förhoppningsvis) och oljar in dem. Det behövs verkligen.
Publicerad 2011-05-07 11:27:14 i Bröstcancer,
Den sjunde maj förra året fick jag det som skulle komma att bli min sista cellgiftsbehandling. Av den blev jag så sjuk att det togs beslut om att den sista skulle ställas in eftersom det fanns risk för bestående men. Det var nog bra att det blev så. Jag kämpar fortfarande med fysiska problem efter cellgifterna, ibland undrar jag om jag någonsin blir återställd.
I går var jag på skiktröntgen på både buk och thorax. Nu hoppas vi på ett snabbt besked och framför allt ett bra besked. Som tur är har jag så mycket att göra att tiden går fort.
Jag har haft en vecka av huvudvärk, muskelspänningar, synstörningar, migränaura och enorm trötthet. Blir ju såklart orolig av det. Men sen slår det mig. Jag har ju dubblerat min dos ACE-hämmare för hjärtat och även betablockeraren. Inte särskilt konstigt att jag mått/mår konstigt. Ge mig en vecka till så är jag nog fit-for-fight igen.
Publicerad 2011-05-04 23:00:06 i Allmänt,
Det är något fel på mig. Jag har helt klart en ätstörning. Jag beter mig som ett litet utsvultet djur, som helst av allt vill äta ihjäl sig. Maten kan inte stå framför näsan på mig, för då äter jag. Fast jag är mätt.
Första onsdagen i månaden har vi och mitt gamla tjejgäng, tjejmiddag. Vi har nu hållt på i 11 ½ år. Dessa onsdagar symboliserar total mättnadskänsla för mig. Vi pratar mycket och äter ännu mer. Suck.
Nu går jag och lägger mig. Finns ingen mat där i alla fall.
Godnatt
Publicerad 2011-05-03 23:13:15 i Allmänt,
Valborg som också är min kära systers födelsedag firades i goda vänners lag. Att det är min systers födelsedag är en parentes just när det gäller vårt firande eftersom hon inte befinner sig hos oss utan i sin hemstad, Mölndal.
Nåväl, fem käcka par samlades hos vännerna Lange med bubbel och små mumsiga munsbitar. Vi missade limosinen eftersom vi fick lämna våra små i Limhamn och fick därför köra själv. Tyyyypiskt. Målet för kvällen var
Nyströms Gastronomi. Här var det tänkt att vi skulle laga mat under överinseende från kocken själv.
Vi kom dit. Fortsatte med Champagne och fick våra uppgifter tilldelade oss. Tre lag blev vi. Alla med sin egen livsviktiga uppgift.
Lag 1: Karin, Jesper, Håkan och Marianne
Fick ansvara för förrätten. Vilket blev en saffransdoftande risotto med räkor och pilgrimsmusslor.
Lag 2: Jag, Susanne och Anders
Hade hand om huvudrätten, en timjanstekt marulksfilé och potatispuré med smak av rostad vitlök.
Lag 2: Martin, Åse och Kalle
Gjorde en efterrätt, en chokladfondant med vaniljglass och hallon.
Smarrigt. Till dessa fick vi genomgående fantastiska och väl anpassade viner.
Tänk vilka mästerkockar man kan bli med bara lite vägledning.....
Publicerad 2011-05-03 23:00:55 i Allmänt,
Idag firade vi Martin som fyller 44 år. Han känns inte en dag äldre än när vi träffades. Då var han trettio. En ytlig bekant undrade lite surt om inte han var lite för ung för mig. Hm. Jag var ju bara 28. Hans ungdomlighet har förföljt honom sedan dess.
Publicerad 2011-05-03 17:00:00 i Allmänt,
Nu är deklarationen äntligen inne. Jag satsade hårt på att vara ute så sent som möjligt. Speciellt som jag fick problem med bokföring och bokslut på mitt lilla företag.
