Ett år sedan
Jag är så glad att det värsta är över. Men jag längtar tills jag slipper Herceptinet var tredje vecka, tills min kropp börjar bete sig som om den var normal igen. Just nu känns det som om det mest är en kamp. Jag har inte skrivit på en vecka eftersom jag mest har velat gnälla och det är ju så tråkigt. Mår skit för tillfället och har sjukanmält mig på jobbet.
Förra söndagen fick jag en förkylning. En helt vanlig förkylning, tråkig men uthärdlig. Men något är tokigt med min kropp. En förkylning sätter hela mitt system ur spel. Jag jobbade tisdag och onsdag, men sedan var jag så trött, inte speciellt förkyld, men just trött, att jag inte jobbat sedan dess. Nu sitter det, som vanligt, i bihålorna. Jag har ont i huvudet och i den obligatoriska ryggen. Men framför allt är jag trött. Och jag är förbannat trött (!) på det.
Det är som om luften gick ur mig efter förra måndagens positiva besked. Det blev helt enkelt för mycket. Jag märker att jag har drabbats av stress-symtom. Kan ibland inte komma på vissa ord, blir stressad av för många ljud, vill helst inte gå ur sängen. Måste tacka nej till saker som jag vill, men förstår att jag inte kommer att orka med. Tråkigt helt enkelt. Det är i sådana här situationer som jag är tacksam för att jag har ett väldigt stabilt psyke och väldigt gott humör.
Nu får det vara nog!
I fredags träffade jag mina älskade bröstsystrar, Annika och Elisabeth. De var bjudna hem till oss på middag med familj. Elisabeths familj var magsjuk så hon kom själv. Lika underbart att träffas som vanligt! Så något är bra ändå.