Fluffy Molntuss

En läsarfråga

Publicerad 2012-06-12 21:04:32 i Bröstcancer,

Jag har väldigt mycket problem med musklerna på högra sidan i bröstryggen. Det är ju faktiskt där som strålningen passerat på sin väg mot bröstområdet.

Problemen yttrar sig i att jag väldigt lätt får kramp så fort jag gör en häftig vridning, tex backar med bilen och därför vrider mig mycket för att titta bak. Men det kan också räcka att jag drar armen rakt bakåt så att muskeln i ryggen aktiveras. Periodvis är jag så känslig att det räcker med massage för att aktivera krampen. Ganska känsligt med andra ord.

Finns det någon annan strålbehandlad liten vän därute som upplever samma besvär. Vore intressant att höra om ni känner igen er och vad ni gjort med problemet.
Redan innan var jag speciellt dålig i den sidan av ryggen, och inte blev det bättre........

I detta nu

Publicerad 2012-05-15 12:15:41 i Bröstcancer,

Tänker lite extra på min kära vän, Annika som just nu förbereds för operation.

Men idag är ingen dålig dag för Annika. Hon ska operera bort en bit ångest. Och ta ett steg mot ett friskare liv.

Det är dags för det högra bröstet att försvinna. Och med det, försvinner även risken för bilateral cancer. Hurra!

Älskar det faktum att Annika för ca två timmar mms:ar en bild på sig själv där hon visar hur de (kirurgen) mycket noggrant markerat vilket bröst som ska opereras bort. Jag skrattar högt. Där finns ju inte så många att välja på.

Cancerfonden

Publicerad 2012-05-14 22:29:11 i Bröstcancer,



Någon gång i livet drabbas vi alla av cancer - på ett eller annat sätt. En tredjedel av oss insjuknar förr eller senare, men många fler berörs. För bakom varje cancersjuk person finns familj och vänner vars liv vänds upp och ner. Tillsammans kan vi besegra cancer. Bli månadsgivare på Cancerfonden.se.

Två-årskontroll

Publicerad 2012-05-12 12:42:33 i Bröstcancer,



I veckan som gick var jag på min två-årskontroll. Lite magisk gräns sådär. Och ja, allt såg bra ut.

Jag har fått en ny läkare eftersom min tidigare flyttat på sig. Inte helt bra, han var väldigt kunnig och erfaren och väldigt insatt i forskning. Och lite härligt tokig. Nu har jag fått en ung oerfaren typ. De har visserligen samma förnamn, men där slutar likheten.

Men han var faktiskt bra!

Jag gillade honom. Han var trevlig och lyssnande. Han bad mig att betrakta mig som frisk. Han klämde jättenoga. Han sa att hans jobb var att vara misstänksam. Det gillar jag. Misstänksamma läkare. Som undersöker och utforskar, lyssnar och säger bra saker. Mina prover var utmärkta. Inga konstiga knölar. En stor OK stämpel i protokollet. Nu ska jag bara ta till mig det och fortsätta njuta av livet.

Jag mår faktiskt mycket bättre (om man frånser det faktum är jag har någon sorts influensa/lunginflammation/superförkylning här då) känner mig starkare och friskare och har mer ork.

Kroppens minne

Publicerad 2012-05-02 18:10:00 i Bröstcancer,

Jag sitter ju och petar i den där berättelsen jag skriver för Cancerfonden.

När jag skriver raden om cellgifterna Epirubicin och Cyklofosfamid känner jag helt plötsligt att det kryper i nacken, halsen drar ihop sig, jag får en metallisk smak i munnen och en allmän obehagskänsla.

Tänk som kroppen kan minnas. Hur ett par ord får en hel reaktion att sätta igång och jag slussas två år tillbaks i tiden. Det är det som behaviorismen kallar betingning. Det är jag och Pavlos hundar.....

Att skriva sin historia

Publicerad 2012-05-02 17:00:00 i Bröstcancer,

Jag har blivit tillfrågad av cancerfonden att skriva min "berättelse". Ett hedrande uppdrag som jag naturligtvis ställer upp på. Berättelsen ska publiceras i maj i samband med en kampanj för att få in fler månadsgivare.

Gå in på sidan och läs. Och skänk. Som det står på sidan "ingen gåva är för liten". Det räcker att skänka det man känner att man kan. Om många gör det blir det ändå väldigt mycket pengar.

Jag är tacksam för den forskning som gjorts. Hade inte Herceptinet funnits hade jag haft 19 procents chans att överleva. Nu ser prognosen annorlunda ut.

Jag kommer förmodligen att tjata om det här fler gånger i maj. Så vänj er.

Ledvärk och sånt

Publicerad 2012-02-29 11:10:21 i Bröstcancer,

Sedan jag kom igång med en ny omgång antiöstrogen behandling har jag ju märkt en signifikant skillnad på mina muskler och leder. Pigg och alert i kroppen under december och januari och nu åter stel som en 90-åring (jag brukade skriva som en 80-åring, men då blev min mamma förolämpad och menade att hon är minsann inte stel).

Jag tänkte direkt att det hade med Zoladexsprutan att göra och tog upp det med min trevliga sjuksköterska. Men si, det hade det inte. Det är Femar som spökar.

Zoladex tar bort äggstockarnas produktion av hormon (östrogen, testesteron) medan Femar är en aromatashämmare. Enkelt förklarat: Tar bort det östrogen som finns i muskler (har jag inte så många) och fett (har jag mer av). Det östrogen som är det där lilla extra. Det som gör att man faktiskt kan må riktigt bra även under klimakteriet.

Mina mest besvärliga biverkningar är just ledsmärta, både i själva leden och i muskelfästet. Höfterna är ju ett stort område tex. Men det sitter även i övriga leder som tex tumleden (riktigt störigt i bland). Jag känner även av min korsrygg igen. Så som jag gjorde förra vintern. För ett år sedan skyllde jag alla muskelbesvär på Herceptin. Och nu konstaterar jag att det inte är det stackars Herceptinets fel alls. (Fast Herceptin kan få lite skäll ändå, för jag fick ju hjärtsvikt från det.) Korsryggen var ju så illa ett tag att jag till och med fick göra en magnetröntgen för att utesluta diskbråck (och underförstått metastaser). Men det var det inte.

Jag fick en kommentar från Lena där hon undrar vad man kan göra åt denna smärta. Jag har mest ont när jag rör mig och då innan kroppen är riktigt uppvärmd. Det bästa medlet är rörelse så att kroppen mjukas upp och musklerna får syre. Jag äter ju dessutom en hyggligt antiinflammatorisk kost, vilket såklart hjälper till. Jag har inte testat någon värkmedicin, men det kan ju aldrig skada att prata med apotekspersonalen om de kan tipsa om en receptfri tablett. Jag har också märkt att kosttillskott med magnesium (från hälsokosten då) fungerar bra just för musklernas välmående (mindre neuropati tex). Ta då gärna ett tillskott som kombinerar magnesium och kalcium för skelettets skull också. Extra bra för oss bensköra Femaranvändare.

Och sen får man använda det positiva tänkandet och liksom manipulera bort eländet ur hjärnan.
Det är ju bara tre år till. Två har ju redan gått.

Och sedan kan man ju läsa lite om sånt här: http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=11890

(Fast det är jäkligt svårt att vara positiv när man slänger sig ur soffan och ut i köket för att svara i telefon. Och det känns som om underbenen håller på att skiljas från resten av kroppen i knäleden därför att man rest sig för snabbt. Fast sen går det över och är glömt.)

Ytterligare biverkningar på Femar som jag upplever är vätska i kroppen (skitkul när man försöker att gå ner i vikt...) och ett ökat tryck på nerver (från vätskan då?) som gör att tex underarmarna kan domna bort (när nerven i armbågen trycks till).

Är det någon mer som kan dela med sig av sina Femaräventyr?

En mindre bra början

Publicerad 2012-01-01 13:50:10 i Bröstcancer,

Det nya året hade en riktig överrasning i beredskap till mig. En överraskning som jag definitivt INTE vill ha.

Jag har fått mens.

Inte helt lyckat för någon med en östrogenkänslig bröstcancer i bagaget. Inte alls. Definitvit fel när man äter Femar som ska ges till kvinnor efter klimakteriet.

Det här förklarar att jag senaste tiden inte haft så många vallningar (nästa inga). Jag mitt nöt trodde att min kropp börjat anpassa sig. Så fel. Så fel.

Det förklarar också att jag, för två veckor hade superont på höger sida om kroppen. "Ungefär som ägglossning, men det har jag ju inte längre". - Jomenvisst!

Det förlklarar att jag överhuvudtaget kännt lite olika typer av aktivitet i min mage som inte hör dit.

Och det förklarar gårdagens ganska rejäla attack av ögonmigrän. När jag får det av den dimensionen har det nästan alltid berott på kraftiga hormoniella svängningar. Som när jag fick barn tex.

Ja, nu har jag svaret på alla dessa förändringar.

Det blir till att ringa till onken i morgon och berätta att det omöjliga inträffat. Det blir väl sprutor nu direkt och sedan till att operera ut äggstockarna. Skit också, jag var ju så nöjd att slippa allt det där. Att min kropp självmant gått i vila.

Är det någon mer där ute som råkat ut för det här dilemmat?????

Ah, nej! Nu kom jag på en sak till. Jag har inte längre ont i mina höfter och har inte heller längre hälsporre på någon av mina fötter. Detta dök ju upp ungefär i början av min antihormoniella behandling. Och har envist stannat kvar. Att det nu försvunnit har jag tillskrivit min nya kolhydratfria, antiinflammatoriska diet. Men såklart är det pga av det förändrade hormoniella läget som är grund till förbättringarna. Skit också!

Och nu har jag dessutom ont i magen som en tonåring. Grrrrrrrr.

Den rosa månaden - och tiden det tog mellan diagnos och operation

Publicerad 2011-10-19 11:39:32 i Bröstcancer,

Det är oktober. På senare år har det blivit "den stora bröstcancermånaden". Vart du än vänder dig i en butik så tornar rosa produkter upp kring dig. Visst är det bra att det samlas in pengar till detta. Jag har redan marknadsfört en del produkter på bloggen.

Men.

Ni visste att det skulle komma ett men, eller hur.

Vad används pengarna till?

Så här skriver cancerfonden på sin hemsida:

Nya genombrott tack vare forskningen

 Några av de senaste genombrotten inom bröstcancerforskningen har lett till:

  • Införandet av antiöstrogenbehandling vid bröstcancer som växer på grund av östrogen.
  • Behandlingar med en kombination av olika typer av cytostatika, vilket ökar överlevnaden.
  • Upptäckter att bröstbevarande kirurgi kombinerat med strålning har lika bra effekt för överlevnaden som att ta bort hela bröstet.
  • Upptäckten att långt bruk av hormonpreparat vid klimakteriet ökar risken för vissa typer av bröstcancer.
  • Att man kan utreda orsaken till cirka hälften av all ärftlig bröstcancer.
  • Att läkemedlet Herceptin införts för behandling av en speciell form av bröstcancer och att det minskar risken för återfall.
  • Upptäckter att det, på molekylär nivå, finns flera olika typer av bröstcancer vilket ökat kunskapen om sjukdomens komplexitet.
  • Införandet av allmän mammografiscreening för tidig upptäckt av bröstcancer.
  • Känsligare och mer skonsamma undersökningar av lymfkörtlarna i armhålan.
Områden där det finns behov av mer forskning:
  • Forskning kring skräddarsydda behandlingsmetoder, det vill säga rätt behandling till rätt patient.
  • De genetiska molekylära mekanismerna som orsakar bröstcancer.
  • Grundforskning för ökad förståelse av de generella mekanismer som orsakar cancer, dess tillväxt och spridning.
  • Forskning kring nya behandlingsmetoder, i syfte att hämma celltillväxt.
  • Forskning om prevention, det vill säga hur cancer kan förebyggas.
  • Forskning om effektivare behandling och bra vård vid återfall.
  • Forskning kring hur man ökar livskvaliteten hos patienter genom bland annat lindrigare behandlingsmetoder.
  • Identifiering av biomarkörer i blodprov för tidigupptäckt av bröstcancer.

Dessutom behöver vi satsa på unga forskare, för att säkerställa morgondagens behov av högkvalitativ forskning.

Det är fantastiska resultat som kommit fram genom åren. Tänk bara på Herceptinet. För fem, sex år sedan var överlevnaden ca 19 % för en sån däringa HER-2 postiv som jag. Idag ligger siffran på 57 %. Det gillas skarpt.

Men jag undrar ändå. All denna positiva forskning som kommit fram. Alla dessa goda behandlingresultat. Det läggs så mycket pengar. Och tid. På denna forskning. Men ändå glöms en viktig bit bort.

Tiden mellan upptäckt och behandling!

Jag kom ganska snabbt på mammografi efter att jag kännt min knöl. Jag hade haft en streptokockinfektion i mitt bröst, sk rosfeber, och därför stod jag på vänt att komma på mammografi. Doktorn som undersökt hade inte kännt något,men hon ville ändå vara säker på att all infektion var borta ur mitt bröst. Jag missade mammografitiden och direkt efter känner jag min knöl. När jag ringer dit får jag snabbt en ny tid.

Mammografin gjordes och då upptäcktes också en rejäl förändring. Den var ca 20 mm stor. Detta ledde till att jag omedelbart fick göra ett ultraljud. Då upptäcktes ytterligare en tumör på 7 mm samt ett helt kluster med cystor. Läkaren bestämde sig för att göra en finnålspunktion på båda knölarna. Jag kände mig oerhört väl behandlad och uppskattade att allt gjordes i ett svep.

Sen dröjde det fyra veckor innan jag fick mitt besked.

När jag fick mitt besked planerades det omedelbart in en operation. Den skulle ske lite drygt fyra veckor senare. När jag ställde mig frågande till detta försäkrade sjuksköterskan mig, att det "inte spelade någon roll". Hon förstod att det var jobbigt psykiskt. Men fysiskt händer inte så mycket på så kort tid.

Det är då jag undrar. Hur hade min diagnos sett ut om jag inte behövt vänta i två månader (!) med en växande tumör i mitt bröst? Händer verkligen ingenting under denna tiden? Vid vilken tidpunkt börjar smittade celler vandra ut i kroppen för att sätta sig i mitt skellett, min lever, mina lungor?

Hm. Vid ultaljud upptäcktes två tumörer. Båda elakartade. Den ena var 20 mm stor. Den andra endast 7 mm. Vid operation två månader senare gjordes följande fynd: Tre tumörer. En var 40 mm stor, en på 15 mm och en tredje på 8 mm.

Med lite lätt matematik kan vi räkna ut att mina befintliga tumörer fördubblats och att dessutom tillkommit en lillebror till de två första.

Vad var det nu hon sa, den där sjuksköterskan. "Det händer inte så mycket".

Jag hade också, konstaterades det, sex stycken smittade lymfkörtlar. Sex stycken av totalt 16 urplockade.

Alla dessa faktorer gör att jag fick en dålig prognos.

Men ponera nu. Vad hade hänt om jag fått besked efter, säg, fyra dagar. Och jag hade blivit opererad efter kanske ytterligare 10 dagar. Om jag blivit opererad 2 veckor efter undersökningen i stället för 2 månader. Hur hade min prognos sett ut då?

Att vänta så länge med operation fungerar säkert bra på en 70 årig kvinna. Men på en 40-åring är det en katastrof. Visst kan det vara så att cancern är långsamtväxande även för en ung kvinna. Men det kan man ju inte veta!

Det behövs ingen avancerad forskning för att komma fram till detta. Inga stora anslag. Det behövs bara ett effektivt sätt att koordinera vården. För, antalet operationer ökar inte bara för att de tidigareläggs. Antalet analyser blir inte fler bara för att de hanteras snabbare. Däremot kan det faktiskt vara så att statistiken förbättras. Med tanke på att en av tio kvinnor drabbas under sin livstid, så är det en anselig mängd liv det berör.

(Att det sedan tog ytterligare två månader innan den medicinska behandlingen sattes in kan vi avhandla en annan gång.)

Ajö Port-a-cath

Publicerad 2011-10-19 10:44:27 i Bröstcancer,



Igår opererades den här lilla rackaren ut. Sköterskorna tittade lite konstigt på mig när jag sa att jag ville ha den med hem. Tänk att den har suttit i min kropp i ett år och åtta månader. Ibland har jag inte kännt av den alls och ibland har den stört några nerver, så att min arm fått fnatt.

Nu är den i alla fall borta. Och jag är öm och sydd igen.

16-månaderskontroll

Publicerad 2011-09-29 17:33:00 i Bröstcancer,

Så är man okejad för denna gången. Hoppas jag.

Vår på återbesök hos min onkolog igår. Allting såg bra ut.

Jag är fortfarande i klimakteriet så jag slipper operera eller stråla äggstockarna och behöver inte heller gå och ta Zoladex-spruta en gång i månaden. Skönt att slippa det sjukhusbesöket. Fördelen med att jag stannat i klimakteriet är ju såklart att östrogenpåslaget blir väldigt litet när jag sedan slutar med Femar (dvs om knappt fyra år). Som doktorn säger: - Vi vill inte ha någon östrogen i din kropp sen heller (ja, säg det till mina slemhinnor i en viss delikat region..).

Han bekräftade också att stelheten i muskler och leder som jag har är en biverkan från Femar. Det och en 18 kg viktuppgång. Jag är långt ifrån den enda som drabbats av detta.

Sen blev det lite klämmande på bröst och lite lyssnande på lungor och hjärta. Även det godkänt.

Min ejektionsfraktion är mycket bättre på hjärtat, låg senast på 55% (var ju nere på 38% när jag var som sämst i våras). Förmodligen är det ändå bättre nu. Jag ska göra ett nytt ultraljud i vinter. Jag hoppas verkligen att jag kan få plocka bort lite mediciner då. I alla fall betablockeraren.

Han (doktorn alltså) berättade också att utfallet på Panther-studien fallit väl ut så här långt. Det är ju några år kvar tills slutsatser kan dras men han berättade att de hade haft ovanligt få återfall på dem som varit med i studien. Så jag får väl hoppas att jag är en av dem.

Sen pratade vi kort om rekonstruktion. Vi kom överens om att vi vid denna tiden nästa år, skulle skicka iväg en remiss till plastik, under förutsättning att allting forfarande var bra. Jag måste dock gå ner 20 kg innan det blir dags för rekonstruktion. I´m on it!

Ärliga Hanna

Publicerad 2011-06-13 17:51:00 i Bröstcancer,

Kommer ni ihåg Hanna. Den enda tjejen i Arvids klass som han stod ut med. Hon som var "snäll och ärlig och inte la löjliga lappar i killarnas fack där det stod: Jag älskar dig".

Hanna var hemma hos oss och lekte efter fritids en dag. När hon går förbi mig ute i köket säger hon:

- Arvid säger att du har en låtsastutte.

Varvid Arvid börjar bortförklara.

Ungar är härliga. Här smygs det inte. Här talas det inte bakom ryggen.

Om

Min profilbild

Fluffy Molntuss

Här skriver jag om livet. Så som det är. Det är fyllt av man och barn, hus och hem, trädgård, vänner, resor, jobb, lite cancer och en del reflektioner. Välkommen in!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela