Reflektion
Det intressanta med att blogga om sitt liv är man får tillfälle att reflektera över olika händelser.
Min reflektion just nu är: Oj, vad mitt liv känns segt och oglamouröst.
Jag mår bra psykiskt och även fysiskt (ja, alltså på en 80-årings nivå) men har en stresströskel som är så låg, så låg. Jag går hem innan tolv på en 40-årsfest (i lördags) och är seg en hel söndag därför att jag varit väldigt aktiv på lördagen.
Jag har taskig frilla och är fet. Frillan kan jag inte göra så mycket åt men övervikten...... När jag nämnde för min läkare att jag gått upp så mycket, sa hon: "Oj. Det var inte bra." Det är ju inte så bra att gå upp i vikt i min situation, men vad sjutton gör man när man äter ett läkemedel som gör att man bara fläskar på sig. Suck. Nu har jag i alla fall slutat gå upp, så nu är det ner som gäller. 10 kg innan Thailand har jag ju sagt. Så nu gäller det att ligga i. (Och hur i hela världen ska jag hinna det.)
Det är så intressant det här med ytlighet. Man kan ju tycka att det är oviktigt i min situation. Men det är inte så, det är det som får en att trivas med sig själv. Jag läser då och då en blogg om en tjej med allvarligt spridd bröstcancer, hon lever fortfarande mot alla odds. Hon ska nu få en behandling med bland annat cellgift. Hennes kommentar till detta var: "Jag ska få en sort som man inte tappar håret av." Det var alltså en lättnad för henne, mitt i all annan skit. Men det är väl så att man måste ha annat att tänka på än det som faktiskt är allvarligt.
När jag träffar nya bekantskaper nu vill skulle jag vilja lägga in en liten parentes i själva hälsningfrasen: "Hej, ja, jag är ju inte så här fet egentligen och frisyren ska ni bortse ifrån, den är liksom ofrivillig." Men det gör man ju inte.....
Min reflektion just nu är: Oj, vad mitt liv känns segt och oglamouröst.
Jag mår bra psykiskt och även fysiskt (ja, alltså på en 80-årings nivå) men har en stresströskel som är så låg, så låg. Jag går hem innan tolv på en 40-årsfest (i lördags) och är seg en hel söndag därför att jag varit väldigt aktiv på lördagen.
Jag har taskig frilla och är fet. Frillan kan jag inte göra så mycket åt men övervikten...... När jag nämnde för min läkare att jag gått upp så mycket, sa hon: "Oj. Det var inte bra." Det är ju inte så bra att gå upp i vikt i min situation, men vad sjutton gör man när man äter ett läkemedel som gör att man bara fläskar på sig. Suck. Nu har jag i alla fall slutat gå upp, så nu är det ner som gäller. 10 kg innan Thailand har jag ju sagt. Så nu gäller det att ligga i. (Och hur i hela världen ska jag hinna det.)
Det är så intressant det här med ytlighet. Man kan ju tycka att det är oviktigt i min situation. Men det är inte så, det är det som får en att trivas med sig själv. Jag läser då och då en blogg om en tjej med allvarligt spridd bröstcancer, hon lever fortfarande mot alla odds. Hon ska nu få en behandling med bland annat cellgift. Hennes kommentar till detta var: "Jag ska få en sort som man inte tappar håret av." Det var alltså en lättnad för henne, mitt i all annan skit. Men det är väl så att man måste ha annat att tänka på än det som faktiskt är allvarligt.
När jag träffar nya bekantskaper nu vill skulle jag vilja lägga in en liten parentes i själva hälsningfrasen: "Hej, ja, jag är ju inte så här fet egentligen och frisyren ska ni bortse ifrån, den är liksom ofrivillig." Men det gör man ju inte.....
