Rapport från sjuksängen
I torsdags, den 17 december, bar det av till sjukan för att operera bort mina elaka små tumörer (och hela mitt stackars lilla bröst). Snabbt gick det. Skulle vara inne halv sju. Tjugo i åtta kördes jag ner till operation. Det gick så fort att jag inte hann njuta av de lugnande tabletterna.
Naturligtvis var jag tvungen att ursäkta mig nere på operationsavdelningen för att gå och kissa. Ja, man vet ju inte när man får chansen igen. Operationen tog ca två timmar. Kvart i elva vaknade jag och efter en stund fick jag gå och kissa. Mycket tjat på sköterskorna om att kissa..... Vid 13-tiden var jag tillbaks på min avdelning och sov vidare några timmar och vaknade med jämna mellanrum av dörrens knirrande och knarrande.
Framåt kvällen fick jag en kamrat på rummet. En helt underbar dam, 65 år, med exakt samma problem som jag. Så vi hade riktigt trevligt ihop. Dagen efter gaddade vi ihop oss för att få lov att åka hem. Och det fick vi. Båda två mådde så bra.
Jag går inte på smärtstillande. Fick lite morfin (eller vad det nu var) när jag vaknade vid elvatiden men sedan bara lite Panodil. Och det behövs knappt. Skönt. Men sjukgymnastiken får jag inte komma ifrån. Är såååå öm och stel i armen. Har tappat känseln i övre delen av armen och ärren drar. Men om jag sköter min gymnastik kommer armen att bli så gott som ny igen.
Just nu väntar jag på att bli av med dränaget. Det går en slang från sårområdet ner i en påse. Varje dag väges innehållet för att se om man kan ta bort det (det ska alltså inte vara så mycket i påsen). Två deciliter producerades igår och lika mycket idag, så, spänningen är olidlig inför morgondagen. Ska jag bli av med äckelpåsen? När dränet dras läggs förbanden om och sedan kan jag duscha på riktigt. Inte liksom tvådelat som idag. Från bröst och uppåt. Från bröst och nedåt. Men jag måste erkänna att jag bävar för att se mitt ärr. Nej, kanske inte ärret i sig utan snarare det som saknas. En dag i taget, en dag i taget....
Träffade läkaren igår. Han berättade att operationen utförts som förväntat. Tumörerna hade varit lätta att ta bort, inte växt in i muskeln. Han hade ju också plockat bort fettkudden med körtlar i armhålan och han kunde rent visuellt inte se några förändringar. Det betyder ju inte att allt är bra med körtlarna men jag känner ändå ett litet hopp. Jag ska på återbesök den 30 december redan. Och det är också då jag får reda på efterbehandling. Ska det bli så att jag ska starta en ny trend till våren (rakat) eller måste jag fortsätt slinga mig var sjätte vecka? Vi får se, vi får se.
To be continued
Naturligtvis var jag tvungen att ursäkta mig nere på operationsavdelningen för att gå och kissa. Ja, man vet ju inte när man får chansen igen. Operationen tog ca två timmar. Kvart i elva vaknade jag och efter en stund fick jag gå och kissa. Mycket tjat på sköterskorna om att kissa..... Vid 13-tiden var jag tillbaks på min avdelning och sov vidare några timmar och vaknade med jämna mellanrum av dörrens knirrande och knarrande.
Framåt kvällen fick jag en kamrat på rummet. En helt underbar dam, 65 år, med exakt samma problem som jag. Så vi hade riktigt trevligt ihop. Dagen efter gaddade vi ihop oss för att få lov att åka hem. Och det fick vi. Båda två mådde så bra.
Jag går inte på smärtstillande. Fick lite morfin (eller vad det nu var) när jag vaknade vid elvatiden men sedan bara lite Panodil. Och det behövs knappt. Skönt. Men sjukgymnastiken får jag inte komma ifrån. Är såååå öm och stel i armen. Har tappat känseln i övre delen av armen och ärren drar. Men om jag sköter min gymnastik kommer armen att bli så gott som ny igen.
Just nu väntar jag på att bli av med dränaget. Det går en slang från sårområdet ner i en påse. Varje dag väges innehållet för att se om man kan ta bort det (det ska alltså inte vara så mycket i påsen). Två deciliter producerades igår och lika mycket idag, så, spänningen är olidlig inför morgondagen. Ska jag bli av med äckelpåsen? När dränet dras läggs förbanden om och sedan kan jag duscha på riktigt. Inte liksom tvådelat som idag. Från bröst och uppåt. Från bröst och nedåt. Men jag måste erkänna att jag bävar för att se mitt ärr. Nej, kanske inte ärret i sig utan snarare det som saknas. En dag i taget, en dag i taget....
Träffade läkaren igår. Han berättade att operationen utförts som förväntat. Tumörerna hade varit lätta att ta bort, inte växt in i muskeln. Han hade ju också plockat bort fettkudden med körtlar i armhålan och han kunde rent visuellt inte se några förändringar. Det betyder ju inte att allt är bra med körtlarna men jag känner ändå ett litet hopp. Jag ska på återbesök den 30 december redan. Och det är också då jag får reda på efterbehandling. Ska det bli så att jag ska starta en ny trend till våren (rakat) eller måste jag fortsätt slinga mig var sjätte vecka? Vi får se, vi får se.
To be continued